Tidigare, efter min folkhögskoletid och då jag började läsa juridiken i Stockholm medförde detta högre prestationskrav på mig själv. Jag skulle bli bättre, jag skulle nå längre, och jag skulle satsa på mig själv. Jag hade väl någorlunda börjat tänka ut i huvudet att jag ska satsa på mig själv, inget ska få komma emellan, inga problem, inte några distraktioner, ingen kärlek, ingen kille, inte någonting. Jag var fokuserad på mig och var övertygad om att jag var viktigast. Jag skulle plugga. Jag skulle skaffa ett bra jobb. Jag skulle ha karriär. Jag skulle tjäna pengar. Barn skulle jag skaffa när jag var klar. Detta medförde även att jag började ställe högre krav på eventuella flirtar, annars var det inte värt att lägga tid på personen. Detta låter oerhört ytligt, men det handlade om, har jag insett, att jag inte ville tappa fokus på mig. Jag ville hursomhelst inte nöja mig med ”bra”. Sen hände livet.. Livet händer såklart alltid, men just det här blev ohanterbart. Detta var inget jag kunde göra någonting åt. Allt gick sönder, mer och mer. Mitt i detta blev jag kär. Jättemärkligt. Jättekonstigt. Och vid helt fel tillfälle. Men ju värre saker blev runtomkring, det där ohanterliga, desto mer märkte jag att de här kärlekskänslorna räddade mig lite. Lite i taget. Och de känslorna ledde mig hem igen. De känslorna fick mig att inse att ”shit, jag behöver kärlek”. Då åkte jag hem till min familj där mer kärlek fanns. Och kärleken jag hade hittat försökte jag också hålla kvar. Jag har efter allt det sönderslagna som uppstod och den kärleken som jag fick uppleva i mig, insett att allt som betyder någonting är inte bara jag. Inte mina prestationer alla gånger. Jag insåg att jag är viktig på det sättet att jag måste få känna. Få hinna känna. Få uppleva. Få se vad som betyder. Prestationer, fokus, jag, självklart, men jag är inte allt. Kärlek förändrade mitt fokus. Och kärlek är mina relationer. När allt raserar, är det bara det som finns kvar. När livet inträffar och när kärlek finns, då är prestationsfokuset inte det viktigaste. Kanske sker vissa saker nu, andra saker sen, vissa saker mitt i. Kanske ska inte allt planeras alla gånger. När livet inträffar och när kärlek finns, då blir det när det blir. Idag, imorgon, sen, igår.
