”Ångrar du dig?” frågade min gudmors ena son efter att jag berättat om en olycklig kärlek, och om hur jag aldrig mer ville höras med denne. Hur jag efter 1,5 år inte längre hade energin att vänta, att öppna, att tycka om någon som inte vill tycka om, inte vill öppna. Ja. Och nej. Svarade jag. Jag berättade att jag ångrar mig då möjligheten för att få dela en kram igen, vara hemma hos personen och bara sitta bredvid igen, prata med och titta på personen igen kanske nu helt är bruten. Jag berättade hur jag inte vill förlora känslan för personen. Det gör ont. Det är ångest.
Jag sa därefter även att jag inte ångrar mig då jag vet vad jag behöver. Jag berättade att ”mi casa es su casa” inte hade någon innebörd. Den var tom. Ska det vara en kärlek ska den vara öppen, vilja öppna och hålla sig öppen. Det ska finnas en vilja att skapa trygghet. Det ska finnas plats. Känner jag att plats inte finns, då skapas ångest. Den ångesten tänker inte jag leva med. Den är destruktiv, ohälsosam och osund. Och definitiv inte nödvändig för min utveckling och mitt förverkligande av mig själv. Min kärlek, den ska vara vacker. Den ska tillåtas från båda håll att få vara vacker. Den ska vara levande och alltid närvarande.
I början av relationen fanns inte ångest. I början av relationen var jag lugn och trygg i vad som fanns. Det fanns en närhet, fastän det var avstånd. Den närheten försvann. Lugnet försvann. Tryggheten försvann. Allt sakta försvann. Ångesten tilltog. Sakta. Smygandes. Sen small det. Ångesten skrek ”DU FÅR INTE PLATS!” Då blev det destruktivt.
