Jag förmår mig att förstå. Ditt liv har jag levt. Tillslut så blir allting så jävla skevt.
Alla tyngder på ens axlar, de väger ton. Och tillslut så är allt man känner bara sorg.
Man vill så mycket mer, men ser inget ljus. Allt man tillslut hör, är ett irriterande brus.
Längtan till något annat, längtan till något mer, blev längre bort än jag kunde se.
Vart försvann alla färger? Vart försvann alla former? Allt blev dränkt i alla outhärdliga sorger. Sorger som drog mig neråt, som gjorde att jag försvann. Sorger som gjorde att jag simmade och simmade i längtan efter land.
Jag drar mig upp. Jag börjar se. Jag börjar se konturer, och de blir ännu fler. Min längtan efter livet är närmare nu. Och det som räddade mig, det var du. Du gav mig en karta. Du öppnade upp. Mitt liv började finnas igen efter en helande suck.
Konturerna jag såg, de gav livet former. Och tillslut var det jag kände inte längre ånger.
Känslor gav färger. Jag började le. Min längtan efter liv gjorde att jag bara ville ha mer. Mitt liv blev räddat, räddat av dig. Idag kan jag stå upp som en människa igen, och vara mig.
