Det hände igen. Jag drog mig ur drömmen och flög upp hastigt.
Vad var det hon hade sagt? Hade hon sagt att han var död?
Jag vet, det var en dröm, men vad hade hon sagt?
Jag började gråta, utanför min dröm.
Jag bara satt där, i mitten på min säng, och lät känslan omfamna mig som att det hade varit på riktigt.
Han hade lämnat kvar ett brev någonstans, till mig.
Han skrev om hans avundsjuka att kunna berätta om våra underbara föräldrar för någon, som någon annan i drömmen hade gjort.
Han skrev om att också få skryta om dem till någon, som någon annan i drömmen hade gjort.
Överdosen hade inte varit med flit. Den hade varit ett misstag.
Mitt gråt blev okontrollerat och oavbrutet. Jag glömmer att andas. Påminner mig att dra efter andan.
Vem fan ringer man 5 på morgonen och ber en lugna ner en? Det gör man inte. Vad fan gör man? Vem fan är man?
