Jag vände mig så att solen lät lysa rakt på mig.
Den lös mig rakt i ögonen.
Jag blundade.
När jag tittade igen och såg rakt framför mig, ner på gatan mot stadens torg, såg jag så klart.
Vägen var klar.
Det som rörde sig omkring var klart.
Husens hörn var klara.
Färgerna var klara.
Jag undrade om jag inbillade mig.
Hur länge jag inbillade mig.
Hur länge skulle jag leva på förhoppningarna.