Emellanåt träffar jag en kurator där samtalen vanligtvis handlar om drogmissbruket hos en anhörig.
Denna gången påbörjade vi att prata om döden. Och det slog mig, att jag nog är mer rädd för döden än för själva missbruket. Missbrukandet är bara lidandet som leder fram till en eventuell död.
Jag är rädd för vad som blir kvar av mig. Rädd för vad som blir kvar av honom. Rädd för att allt lidande var förgäves, för min inställning till lidande är att det är gott. Man har stärkts av det och lärt känna sig själv i det. Så var det för mig. Jag hade ont, jag bröt ihop och jag lärde känna mig själv i det och av det. Och idag använder jag mig av det jag har lärt känna av mig själv. Vem jag är, vem jag vill vara, vad jag vill skapa, hur mitt liv ska se ut för mig, vad jag skapar för relationer i det och hur jag förverkligar hela mitt liv. Så min syn på lidande är ganska god.
Samma saker önskar jag andra, och kanske särskilt han i beroendet. Det lidande som han nu står i, önskar jag kommer ge honom den sorgen han behöver för att bli lycklig. Jag önskar honom redskapen för att förverkliga sig själv. Och jag spenderar hela mig själv och allt jag är för att ge honom detta. Men det jag önskar mest av allt, är att han sen kan använda sig av dem för resterande liv, och inte bara i relationen med mig. Jag önskar honom livet, mer än vad jag önskar mig något annat.
Jag är inte allt han ska ha. Han ska ha mer. Han ska ha allt. Hans lidande får inte vara förgäves. Det är jag rädd för. Och jag är rädd för att bli lämnad kvar i den känslan om det värsta inträffar.
