Det har snart gått ett år som jag fick träffa dig sist. Ett år sedan som jag fick krama dig, le ihop med dig. Även om ditt leende var ansträngt så log du. Det var i juni 2014 senast.
På tisdag ska jag få träffa dig, du viktigaste människa i världen. Jag vet inte var jag ska placera mina tankar, vilka som är starkast eller vilka som är rätt.
1 år sedan. Och nu är dagen här. Även om det bara gäller ett 5-minuters möte så är dagen här.
Du har förändrat mig, och även om det finns mycket olycka i allt som hänt så är jag tacksam för vad ditt liv har lärt mig. I stunder har jag trott att man kan gå sönder av smärta. Det har jag inte gjort, och jag tackar din överlevnad för det.
Du ska veta att du inte stör. Du viktigaste människa i världen, du stör inte. Du kommer aldrig att störa. Du ska ta plats, synas, få plats. Du har plats. Den platsen ges aldrig åt någon annan.