”Jag hör av mig” ekar fortfarande i hjärnan. Cellerna bryter sakta sönder meningen till ord, till stavelser, till bokstäver, till delar, till partiklar, tills det inte finns något mer att bryta ned och tankarna försöker frenetiskt gnaga vidare på innebörden. Tomma ord? Det kan man väl lugnt påstå vid det här laget. Man ska inte ångra saker man gjort; man ska leva i nuet och lära sig av det man inte gjorde och av det man gjort. Ändå är bilden av dig kvar limmad på näthinnan och jag har försökt blinka bort dig, gråta bort dig, radera bort dig, jag har försökt allt, och ändå är du för det mesta den jag tänker på varje dag.
In the end we only regret the chances we didn’t take,
the relationships we were afraid to have
and the decisions we took too long to make.
Jag önskar så att jag kunde backa tillbaka till det ögonblicket och sagt det jag egentligen borde ha sagt.