Det finns så mycket som jag skulle vilja säga till folk..
Så mycket som jag vill berätta för dom.
Men jag kan inte.
Jag vågar inte öppna upp mej för mina vänner ens..
Jag har vart med om mycket på kort tid
och nu börjar det komma tillbaka
allt kommer igen.
Tankarna, minnen,känslorna.
Det är snart två år sen allt började..
Och jag minns det som de va igår.
Jag börjar bli trött på allt,
Jag känner ingen sympati för människor längre.
Jag vill kunna få ett lyckligt liv,
precis som alla andra får,
Jag vill också ha kärlek,
närhet.
Men jag börjar tvivla på att jag någonsin kommer få det.
Visst jag är ju bara 21 år,
Men jag känner att det tar tid att skaffa ett liv,
Jag hade allt förut.
Nu har jag knappt mig själv längre.
Killar kan ja inte ens prata med snart,
Dom bara ljuger,
”en annan gång”
Visst vill jag det!”
”saknar dej oxå”
Jag pallar de inte längre.
Jag vill ha kärlek och lycka som alla andra har.
Som enda singel tjejen i vårt kompis gäng
känner jag mig utanför,
dom andra har sambos,
förlovade, bor ihop,
planerar bröllop.
Jag då, jo jag får gå med som ett 5 hjul..
På precis allt!
Jag tycker det är jobbigt, men dom förstår inte.
Men jag ser väl till att dom inte förstår heller,
eftersom ja inte berättar..
För dom vill nog inte förstå