Stormen har lugnat sig ganska mycket nu och jag sitter och kollar på tillsammans mot cancer på sjuan.
Tänker bara på morfar när jag kollar på det, även om jag vet att jag inte kommer att få träffa dig igen.
Fira jul utan min morfar, det finns inte en värld utan morfar för mig.
Kommer aldrig förstå att du inte finns.
När jag fick samtalet från mamma att du gått bort så trodde jag inte på henne.
Men samtidigt så kände jag på mig att något hade hänt när hon ringde.
Jag satt hemma hos mitt ex i hans soffa när jag hör att min mobil ringer och den låg i andra sidan rummet, jag brukar inte svara om den ligger på ladd, men kände på mig att något var fel.
Så fort jag såg att det var mamma svarade jag och frågade ”Vad har hänt morfar?”
Jag får svaret :” han finns inte mer, han är död, han somnade in efter jag sa till han att det var ok att släppa taget”
Men fortfarande idag när hemtelefonen ringer så tänker jag att det är morfar, men nej det är inte morfars röst jag hör på andra sidan av telefonen.
Jag kommer inte få höra din röst igen mer än på gamla band från min barndom.
Jag kommer inte få krama om min morfar igen, och inte kunna andas för att du kramar en så hårt.
Vartenda gång jag hör vissa låtar som jag vet att du gillade eller när jag ser folk som spelar golf så tänker jag på dig, jag tänker att ” morfar, du kommer väl tillbaka någongång?”
Ett liv utan min morfar känns tomt, kommer alltid ha ett hål i mitt hjärta efter att min förebild försvann.
Jag vet att du finns där uppe i himlen och du finns i mitt hjärta för alltid.
Ge cancer en riktigt hård jävla smäll på käften.