För en vecka sedan, söndag den 1 mars gick jag och lade mig i sängen för att sova helt ovetande om att jag några timmar senare på natten skulle föda vår dotter.
Det sägs att man kan känna det på sig när det börjar dra ihop sig för förlossningen men helt ärligt så hade jag ingen aning alls. Hade liksom givit upp lite och det kändes som om hon aldrig skulle komma ut.
Halv ett på söndagsnatten kom Eric in till mig och Mattias och ville sova mellan oss. Kvart i ett fick jag min första värk, den som gjorde att jag insåg att nu är det något som börjar hända. Jag gick upp och laddade hem en värkapp så att jag skulle kunna hålla lite koll tänkte jag. Efter bara en halvtimme hade jag regelbundna värkar med 5 min mellanrum. Min tant på MVC hade sagt till mig att jag bör kontakta förlossningen när det är 5 min mellan värkarna eftersom jag är omföderska. Så jag ringde, de sade till mig där att jag fick känna efter lite själv när jag hade så ont att jag ville åka in men att de såg till att det fanns en plats redo för mig där. Jag skulle ringa när vi hoppade in i taxin. Gick in och väckte Mattias och efter att han varit uppe med mig i tio min så tyckte han absolut att vi skulle åka in till BB Sophia på en gång. Värkarna hade blivit starkare och jag kunde inte stå stilla när de kom utan jag fick lov att gå runt. Vi ringde till Catta som kom för att ta hand om Eric och hoppade in i en taxi för att åka till förlossningen. Vi blev inskrivna 2.20, då hade jag haft värkar i ca en och en halv timme. Vi pratade lite och jag bestämde mig för att inte få någon eppidural just då utan att vänta lite (jag hade förväntat mig att det skulle ta många timmar till)
Jag blev undersökt och öppen 7 cm, herre jävlar tänkte jag hur gick det till på två timmar. Sen fanns det ingen återvändo, värkarna blev bara starkare och starkare. MER LUSTGAS!
ONT, ONT, ONT!
Allt blev till en enda dimma med smärta, vist gick det att uthärda men det blev så otroligt kraftigt att jag inte hann med själv och helt plötsligt bara försvann dimman och allt blev helt klart, min dotter låg på min mage.
4.17 är hon född, två timmar efter vi kom in till BB Sophia och ca tre och en halv timme efter att första värken kom.
Vattnet som jag hade trott att hela förlossningen skulle starta med gick inte för än en stund innan krystvärkarna började.
Vist att det är bra att det går fort men det gick lite väl fort eftersom jag inte hann med riktigt själv, men lika lycklig var jag ändå över detta lilla fantastiska flickebarn.
Min vision var att inte få någon bristning och det fick jag inte heller .
Idag är första dagen som kroppen känns ok igen efter förlossningen. Fysiskt blev det en riktig utmaning med en sådan kort men sjukt kraftfull förlossning. Jag tackar verkligen mig själv för att jag har hållit igång träningen under hela graviditeten.
Just nu är träningsstatusen att börja med bäckenbottenträningen och att hitta de djupa magmusklerna igen. Mina magmuskler har delat sig rejält och eftersom jag är omföderska är bäckenbotten lite mer hängmatta än förra gången, så jag börjar lugnt med mammamage appen och promenader till affären och förskolan. Sakta men säkert nu i början för att sedan trappa upp när grunden är tillbaka på plats.