Flickan springer, hon springer från allt.
Dom kommer ikapp, tar tag i henne, snälla stanna.
Flickan vill inte stanna, hon vill bryta sig fri.
Snälla släpp mig, dom släpper inte.
Ilskan sprider sig som en vulkan. Faaan det rinner över skriker hon,
fattar ni inte!? Dom fattar inte.
Paniken sprider sig mer och mer, hon faller ner på knä.
Hon skriker, hon gråter, hon sliter sitt hår.
Hon äcklas utav deras kärlek, den låter henne inte andas,
den kväver henne. Hon känner hur hon sakta förvandlas.
Först ögonen, dom ändrar färg till svart, sedan hennes panna,
det börjar värka, hon känner med sina händer, det börjar sakta växa fram horn. Hon skriker, snälla ge er av, låt mig gå.
Men dom lyssnar inte. Vi älskar dig, älskade du.
Hon rynkar på näsan som om hon kände lukten av skit. Låt mig bara vara en liten stund, en dag, en timma, en minut.
Jag behöver andas igen, jag måste få luft.
Hon frågar varför!? Varför kan ni inte bara acceptera att jag vill vara ensam en minut, det känns som om ni försöker göra mig till eran, att ni tar över mig, varför? Jag älskar er, men låt mig gå.
Hon får inget svar, så hon vänder sig om och ler, hennes ögon byter tillbaks färg, hornen sjunker in.
Istället ser hon vingar som sakta växer fram, dom är vita som snö och lena som sammet.
”Hon sa, det är vi barn med hjärtan av guld, som sjunker som stenar i vattnet.”
