Jag är trött på folks blickar eller suckar när dom frågar mig vad jag gör och jag berättar att jag är sjukskriven eftersom att jag är manodepressiv. Om jag hade sagt att jag har cancer eller kanske bara brutit benet så hade det varit ok! Och jag hade fått förståelse. Nu så för det mesta så ljuger jag, jag säger att jag söker jobb men att det är svårt att finna ett i denna lilla stad, det var så mycket enklare i Stockholm fortsätter jag. Då kan dom i alla fall tro att jag hade något där, men jag mådde mycket, mycket sämre där. Men allt för att slippa säga att jag lider av en sjukdom som ingen förstår och i vissa fall inte ens tror existerar.
Vissa dagar har jag svårt att komma upp ur sängen det känns som att min kropp slutat lyda mig! Jag sätter mig upp ur sängen och jag får ingen luft, jag blir yr lägger mig ner igen det svartnar för ögonen jag blundar för att jag inte vill se, jag vill inte se när min själ lämnar min kropp! Inte denna gång jag orkar inte se på, jag orkar inte känna, jag är så trött så fruktansvärt trött. Jag somnar om! Jag vill inte vakna.
Till er som frågar er själva eller kanske Gud varför?
Till er som söker svar! Sluta leta.
Det finns inget direkt svar på varför!
Men en sak som jag kan lova er med handen på mitt hjärta, det finns hopp och det kan alltid bli bättre.
När jag var 13 år så satt jag ute på min trapp såg upp mot stjärnorna och bad om att få vara som alla andra liksom lika tuff och inte så rädd.
När jag var 16 år satt jag ute på min trapp såg upp mot stjärnorna och bad snälla laga mig ta bort denna smärta låt mig andas igen.
När jag var 18 år sprang jag, jag sprang så fort jag kunde det var mörkt det var mitt i natten och jag skrek, jag skrek så högt jag kunde DET GÖR ONT TA BORT DENNA JÄVLA SMÄRTA. Jag ville inte vara osynlig mer! När jag var 19 år stod jag avklädd på Slitz omslag utblottad och utlämnad jag tappade den jag var.
När jag var 20 år fanns bara självhat kvar och jag gav mitt liv till någon som var beredd att ta det för att han ville överleva själv.
När jag var 21 år satt jag ute på hans trapp såg upp mot stjärnorna och bad om att få känna lycka bara få le igen, jag suckade och kände tårarna rinna.
När jag var 22 år tog jag mitt liv tillbaks, det var en jävla kamp men jag lyckades! Jag lämnade precis allt bakom mig.
När jag var 23 år gick min önskan i uppfyllelse och jag log, jag hade funnit lyckan 🙂 Nu är jag 25 år och jag ber inte längre jag tackar, för att jag har allt För Att Jag Är Lycklig, Så Otroligt Jävla Lycklig.