Kanske hon inte fanns mer, kanske var det så att drömmen hon hade när hon sträckte sina armar rakt ut och lät sig falla ner från klippan sann. Det kanske inte var en dröm? Hon kände ju hur hon föll, men hon vaknade inte när hon slog i marken. Hon kan känna hur hennes själ står bredvid henne, tittar på henne med en sorgsen blick, hon vill inte se det hon ser, hon vill inte känna det hon känner. Är hon död finns hon ej mer? Krossades hennes hjärta i fallet? Det finns inget mer, bara en sorg, ett trasigt hjärta, tårar som faller. Hon känner smärta, kan hon verkligen vara död då? Kan man känna smärta när man ej finns mer. Hon känner sig inte levande. Idag satte hon sig på en gunga, hon ville komma närmre molnen, hon såg en mås, den svepte så lätt över henne, hon ville ha dennes vingar. Hon ville känna sig lika fri som den, hon ville bara få känna om hon fortfarande levde. Hon satte sig på knä, knöt sina händer, hon bad, hon ville känna en högre makt som kunde berätta för henne om det fanns något hopp, om hon någonsin igen skulle få känna sig levande. Hon undrade om hon skulle få se igen, andas igen, le igen? Eller var det över? Hon fick inget svar, inget tecken, inget tecken alls. Nu sitter hon och pratar för sig själv, ställer frågor hon inte har något svar på. Ibland ryser hon som om hennes själ står där precis bakom henne för att påminna henne om att hon inte finns mer, hon är borta. Hon såg en känsla idag, något som berörde henne, men hon vågade inte gå fram, hade hon gått fram hade hennes ögon fyllts med tårar och hon skulle inte kunna stoppa det. Förlåt mig, snälla jag ber förlåt mig sa hon medans hon föll på knä. Hon skrek rakt ut medans hennes tårar föll, du var min vän du fick mig att leva. Jag ber på mina bara knän att du en dag ska förlåta mig, för att jag älskar dig.
Tack så mycket Staffan.