.

Det är nog något fel på mig. Jag är så trött. Utmattad. Slut. Helt tom. Så mycket har hänt de senaste veckorna, så många bråk, ord och tystnader.

När min SO-lärare idag kom fram och frågade mig ”Anna hur mår du egentligen?” höll jag nästan på att börja gråta. Mina ögon tårades och det enda jag fick fram var ”jag är bara trött”. Att sen komma hem och bara sätta sig ner och gråta, utan någon egentlig anledning. Att mamma kommer in och undrar vad som händer och jag inte kan förklara. Hon försöker få mig att berätta någonting som hon tror har hänt, när allt som har hänt är att någon frågar mig hur jag egentligen mår.

Ska jag sitta där och vara helt förstörd över att det gick sämre än vad jag hade hoppats på ett prov? Att mina föräldrar är så jävla sura på mig hela tiden? Eller att det är konstigt mellan mig och mina vänner? Vilka i-landsproblem är inte det?

Men det är egentligen inte problemen. Jag är bara så trött. Trött på att alltid försöka. Trött på att alltid tro det bästa om människor, för att sedan bli besviken. Trött på att anstränga mig utan något resultat. Trött på att tro att det är mitt fel. Trött på att ingenting fungerar. Bara trött.Trött på att vara den starka.  Trött, för att jag inser att andra har märk att att jag inte är på topp, fast att jag försökt få allt att verka okej. För jag kan ju inte säga som det är, att jag är trött? sov då, brukar folk säga. Fast så fungerar det ju inte.

Nu låter det här som värsta självmordsinlägget, och det är inte det jag menar. För jag ska fan inte misslyckas och ligga och tycka synd om mig själv. Det hjälper ingen. Jag ska bevisa att jag faktiskt kan och ska lyckas. Jag är stark och det vet jag, det är bara nu som det känns som att allt går emot mig. men vafan, jag ska klara det.

hittade den här bilden på Sara Tjulander blogg, sååå sann