Jag kom på en sak idag, att när något går snett, då menar jag väääldigt snett blir jag ofta helt förstörd och ord kommer ur min mun som jag annars inte skulle säga. Inte handlar det om någon annan utan hur jag själv mår, frågan är om det bara är svammel eftersom man är ledsen eller om det faktiskt är så man mår just då, deep deep down. Jag måste erkänna att jag faktiskt haft en svacka senaste månaden. Då jag kännt mig osäker på mitt liv och jävligt ensam. Varför? Svårt att säga, jag tror alla har olika perioder där saker och ting bara inte är bra. Jag har haft sämre dagar måste jag erkänna men jag kan inte undgå att känna ångest inför livet. Alla val som ska göras, oberoende av andras åsikter och tankar. Allt det där med vuxenlivet skrämmer mig. Jag vet inte ännu vad jag vill med mitt liv, mer än att vara lycklig. För mig är det också viktigt att vara älskad och att känna mig vacker. Låter säkert helt utseendefixerat men jag syftar inte bara på utsidan utan också insidan. Att vara tillfreds med sig själv helt enkelt. Då jag är nöjd med mitt inre blir jag nöjd med mitt yttre och tvärtom. Jag har alltid varit svag för komplimanger och jag blir helt varm inombords när jag får dem. M ger mig sånna otroliga komplimager. Som här om dagen. Efter en lång natt gick jag upp duchade satte på mig en av hans stora tröjor. Kände mig allmänt ful och istället för att få det bekräftat får jag höra ”vänta stå still, precis såhär, som du är nu skulle jag vilja ha på bild, så otroligt söt och fin flicka” Detta är bara en av hans sätt att få mig helt såld. Jag är efter snart ett år fortfarande nykär. Varför jag kom in på komplimanger vet jag inte, jag kände bara för att skriva av mig lite.
