Jag vet inte hur många gånger jag försökt starta en blogg med syfte att skriva av mig, det är så många gånger nu att jag tvekar på att jag kan räkna till så mycket. Det har alltid funnits en baktanke, att hjälpa på något vis, om det är mig själv jag syftat på eller andra är en annan femma. Men nu försöker jag igen. Kommer absolut inte bli en sådan där blogg med mode, fina frukostar och rosa moln, utan kanske lite mer ilska, tårar och frustration med glimtar av glädje. Jag har för ca tre månader sedan börjat plugga till ssk (sjuksköterska) och nu har pluggandet kommit ikapp mig, jag stressar och stressar och tror att jag är superwoman som ska orka allting trots depression, men men – jag inser att fallet inte är sådant. Försöker balansera plugg, träning och familj vilket absolut inte går och resulterar i långa dagar i sängen under täcket med ännu mer ångest när jag inser att jag gått upp ett visst antal kilon, missat tio sidor i kurslitteraturen och familj/vänner är besvikna för att jag inte engagerar mig tillräckligt. Med ett tungt lass från barndom och tidig tonår så är jag aningen skeptisk till allt livet har att ge i vissa stunder. Aja, den som läser detta, om det nu ens kommer bli någon, Hej! Ta inte illa upp vid kommande inlägg ifall mina åsikter skiljer sig från dina, eller jo! Gör det, och säg gärna ifrån, för vi är ju trots allt helt vanliga människor.
