Eftersom jag precis börjat plugga på högskolan så har jag gått från samlad ålder (gymnasiet) till en väldigt utspridd och jag märker mer och mer hur stor skillnad det är på öppenheten kring mycket med tanke på ålder. På gymnasiet, visst att man hade olika åsikter och inte riktigt kunde hantera att någon annan tyckte något helt annan ifrån en själv, men då var det på något sätt ändå acceptabelt att ingå en diskussion och nästan en debatt för att övertala denne person att tycka som en själv (vilket absolut inte är fel, så länge man inte tvingar sig på). Hur som helst, de första examinerande tillfällena var reflektionsseminarium kring Vårdvetenskap vilket är ett väldigt brett område och under föreläsningarna märkte man hur (oftast) de äldre inte riktigt kunde acceptera och ta emot ett nytt synsätt på saker och kring, vilket speciellt inom vårt blivande yrke är vääääldigt viktigt. Det är något jag inte kan förstå mig på, att man kan vara så trångsynt och fyrkantig att man inte bara kan säga ”ja okej, det är inte vad jag tycker men du får känna/tycka vad du vill”!? vad är det stora problemet med att möta någon annans åsikter med ett öppet sinne? Jag har också märkt att dem gärna ifrågasätter ifall man uttrycker sig att man inte tycker om en lärare lika mycket som dem själva, bara för att jag inte tycker om sättet läraren föreläser på eller hur dem är som person så betyder ju inte det att DEM måste gå i försvarsläge och försöka övertala mig att dem visst är det, jag tycker som jag tycker och låt mig utan att slösa min energi på att behöva lyssna på varför jag har fel, jag tycker väl som jag tycker av en anledning? Aja, negativsfär som tar energi hör väl till när man bara är människa.
