En oväntad vänskap

Igår började dagen mindre bra för att sen under dagen bara bli bättre och bättre…06. 15 kom Stina som vi är stödfamilj åt inspringandes punktligt. Hon och jag hängde i soffan till nyhetsmorgon tills hon behagade vakna till och ville ut på vår stadiga morgonpromenad. Jag har alltid tyckt om djur, klappat och småpratat lite men Stina har väckt känslor hos mig som jag inte visste jag hade…det är liksom Stina & Jag<3 hon får hela mig att bli varm i hela kroppen av Kärlek, lycka och harmoni…underbara hund<3

På tal om oväntad vänskap…har ni inte sett filmen ”En oväntad vänskap” så se den…ni bara måste. Årets(läs 2012) må-bra-film! Man skrattar så man gråter, man skrattar med en klump i halsen å tårar rinnandes å man går därifrån med en känsla av glädje, lycka och ödmjukhet inför livet.

Igår hade vi familjemöte hemma i vår Bonusfamilj. Jag: känslomänniska till tusen som gråter och skrattar om vartannat, kastas mellan hopp och förtvivlan, fd dagisfröken, nästintill överpedagogisk, strukturerad till max med en tendens att emellanåt leva i det blå…min sambo: hyperrealistisk, krass till tusen, glömsk och lite disträ med båda fötterna stadigt på jorden(i mitt tycke ibland lite FÖR stadigt;)….och våra barn, dotter på snart 13 och bonusson på snart 16. Våra olika syn på uppfostran, krav, förväntningar…vår olika bakgrund, erfaenheter och framförallt olika individer. Runt bordet med en thé och nybakta scones diskuterade vi igenom punkt för punkt hur vi ska få saker och kring att fungera på bästa sätt ihop med jobb, skolor, aktiviteter, hem, fritid och familj. En givande och trevlig stund…en reflektion när vi kom till att även ungdomarna får hjälpa till med att t ex handla eller plocka ur diskmaskinen emellanåt – vi vuxna har varit alldeles för dåliga på att BE om hjälp…vi har gått och muttrat och tyckt att dom aldrig hjälper till. Där ser man så fel man kan ha:) Så from nu blir söndagen dagen då vi äter middag tillsammans och stämmer av helgen samt strulturerar upp kommande vecka.

Träningsvärken from Hell sitter där den ska, i rumpa och ben. Hell yeah! Ikväll ska den få känna att den lever – gymmet, ses ikväll:)

Love<3

//Annelie