Ja, ni vet den där stunden, det tillfället, då när man lyckas förmedla en känsla, tanke, rädsla eller farhåga på rätt sätt…på ett sätt så den andra förstår, utan att missförstå eller misstolka, utan att skratta eller skoja bort – att bli sedd, lyssnad på och tagen på allvar för just den man är, för det man tycker och känner här och nu, just då – idag hade jag/vi en sån moment…en känsla som påminde mig/oss om varför jag är jag och han är han och vi är vi❤ antagligen är det bara jag, känslomänniskan som minns den stunden nu efteråt men det gör inget -just då visste vi ju båda