Veckans tema är med tydlighet; klarspråk, städa upp. Det rensas upp i FIFA, vår statsminister efterlyser personligt ansvar i skolan (huj!) och polischefen i England vill att hans konstaplar ska banta för att kunna springa efter bovarna. Ord och inga visor. Det städas i vårgarderoberna. Ut med det som inte fungerar. In med nytt.

Även hjärnkontoret behöver ibland städas, och mitt i mina funderingar dök den här texten ner som en käftsmäll. Tack Elaine Eksvärd för en insiktsfull krönika i Damernas Värld som jag idag trillade över. Du har så rätt. Det är dags att ta sig ur det trista jämförelseträsket och skaka av sig känslan av att ”alla andra är och kan så mycket bättre.”

Trots att jag är vuxen och väl medveten om att jag är jag – inte kan jämföra mig med andra, så händer det ändå att jag trillar dit. (Har just haft en period av detta.) Jag tittar på alla glada, vältränade, positiva, begåvade människor och tänker jaha, ja, jag borde också, eller varför kan inte jag… vad det nu kan vara.

Så alla påminnelser är bra. Din Elaine, var extra välskriven. Alla ni andra, läs den. Jag tror till och med att jag skriver ut den och sätter upp den på min anslagstavla. Jag är jag – och du är du. Vi är alla olika. Och jag är väldigt glad för det. Och när någon annan mår bra, och lyckas så är jag den första att gratulera. Ikväll ska jag fira författarkollegorna Lars Rambe och Håkan Lindgrens nya romaner. Hurra för dem!

Tusen tack alla som varit med och delat boktrailern Vanliga människor och tävlat om signerade exemplar av Vanliga människor glömmer och går vidare, och fin väska från Lidby Living. Idag – på mors dag – har vinnarna dragits. Dragningen har övervakats och dokumenterats. Här är resultatet.

Trumvirvel och spänning…

Grattis Carina Nildén! Som vinner bok och väska.

Dessutom vinner två personer var sitt signerat exemplar av Vanliga människor glömmer och går vidare.

Anja L (som anmält sin tävlan på bloggen) och Emy Mattson (som finns på Författare på Facebook) har var sitt signerat exemplar att vänta med posten.

Hör av er med adresser! GRATTIS!!!

Sommaren står för dörren. Årets största läsperiod. Det är nu de flesta laddar upp med böcker som ska underhålla oss under ledigheten. Vi kommer att sitta på bryggan, i solstolen, eller på altanen och läsa, smutta vin och knapra nötter. Romantik, biografier, historia, samtidsberättelser, Augustvinnare, men störst av allt är deckargenren.

Att skriva deckare har visat sig framgångsrikt. Deckare är underhållande och avkopplande. Vi som läser suktar efter nya mordgåtor och nya problemlösande karaktärer att lära känna och följa. En deckare ska skildra brott, ett eller flera, den ska vara ett mysterium för läsaren. Ordet deckare härstammar från ordet detektiv. Men problemlösaren kan också vara polis, eller präst, eller journalist, eller kanske en psykolog. När vi letar efter deckare i bokhandeln är det vad vi förväntar oss.

Jag skriver inte deckare. Huvudpersonen i mina böcker är i och för sig journalist, och där finns en polis med i handlingen, och visst handlar det om brott, flera stycken till och med, men deckare? Nej. Inte i ordets rätta bemärkelse. Även om jag inser att det kanske varit en fördel att hamna i deckargenren. (Just läst ett par böcker som försöker det tricket, och det verkar ju funka, men visst blir jag lite besviken när jag slår ihop sista sidan.)

Jag gillar deckare, men vill att det ska vara just det rubriken säger mig – en deckare.

Jag skriver inte deckare. Jag har skrivit två romaner, fulla av intriger och mänskliga tillkortakommanden. De finns under rubriken romaner. Mina karaktärer är inte felfria, de kan till och med vara rätt klumpiga och oförutsägbara, precis som vi människor är. De söker efter svar på mänskliga mysterier, sådant som kanske inte alltid är så lätt att finna, för svaren kanske inte alltid är så enkla. Men även det kan bli medryckande historier, även om de kan vara svårare att hitta i bokhandelns hyllor.

För dig som inte vill läsa deckare i sommar. Bara människor och Vanliga människor glömmer och går vidare, finns säkrast att hitta under rubriken romaner, hos nätbokhandlarna, Akademibokhandeln och vissa fristående bokhandlare. Eller inboka mig så skickar jag ett signerat exemplar.

Tävlingen är avslutad! Och jag är överväldigad över hur boktrailern Vanliga människor har delats i sociala medier. På Facebook, på Instagram, via LinkedIn. Och lika glad är jag över alla glada tillrop. ”En ovanlig och fin boktrailer som gör mig nyfiken.”

Nu har varje tävlingsdeltagare fått sitt namn på en lapp och urnan är redo för dragning – på söndag meddelas vinnarna. JA, vinnarna. För, som en bonus och eftersom så många är med och tävlar, förutom en förstapristagare som vinner både signerad bok och den fina väskan från Lidby Living, så kommer ytterligare två deltagare att få ett signerat exemplar av Vanliga människor glömmer och går vidare. Glad sommar!

Håll tummarna! Och fortsätt gärna dela Vanliga människors boktrailer.

Det har varit omtumlande dagar. Sitter just nu i Sausalito, vid kanten av The Bay och blickar bort mot San Francisco. En stad som ofta ligger dold i dimman. Idag syns konturerna väl och till vänster om staden tornar Alcatraz upp sig. En alldeles magnifik utsikt. Det är lördag och folk paddlar förbi, ett sjölejon sticker upp nosen ur vattnet. Otroligt rogivande.

Det sägs att det är på barnen man ser att åren går.

Igår firade vi vår äldste sons Gratulation från USFCA, University of San Francisco California. Han har numera en Bachelor of Arts. Fyra år har gått. Fyra år fyllda av golf och studier. Det känns som det var igår vi åkte hit för att installera honom i studentrummet där han bodde första året. Igår lyssnade jag till historierna han och hans lagkamrater och coacher delade på mottagningen efter ceremonin – och tänkte att han är vuxen nu och redan rik på upplevelser.

Emil med sin coach Dr Gary Nelson och lagkamrat Jobim Carlos

San Francisco från Sausalito

Jag fortsätter min resa in i 50-åringens vardag. Vår tids skönhetsideal haglar som småsten runt huvudet på mig. Kanske är det så att när jag nu bestämt mig för att utforska fenomenet lite närmare så upptäcker jag dem också allt oftare. Och mitt eget förhållanden till dem. Herregud, jag är en vandrande måltavla.

Hör på den här:

Är i San Francisco. Vi promenerar Gate Avenue fram, från Union Square upp mot China Town och en man utanför en affär skriker åt mig. ”Mam, let me fix your eyes.” Jag vänder mig förvånad om. ”Ja, jag lovar att du kommer att se mycket bättre ut,” säger han. Varningsklockan ringer, men okej, jag låter honom visa mig. Lite förnärmad över hans påpekande, nyfiken, men också rätt övertygad om att det tyvärr inte finns så mycket att göra åt att det blir rynkor runt ögonen på en 50-årig kvinna. Men vad tusan, tänker jag (kanske finns där ändå något undermedel.) Jag blir insmord med serum och kräm som ska massera och fylla på med proteiner runt ögat. Han ser lite sur ut när jag strax därefter tackar och går. ”Just wait ten minutes”, ropar killen när jag går ”du kommer att se stor skillnad”. Vid kafébordet, en stund senare frågar jag mitt sällskap om de ser någon skillnad (bara ett öga fick behandlingen) – och de svarar att det insmorda ögat nog ser lite svullet ut. Haha!

Varför ropade han på just mig? Jo jag ingår i en grupp som genom att definieras som utanför normen för skönhet och ideal, är en mycket värdefull målgrupp. Känner man oss 50-åringar så vet man att de flesta av oss är fåfänga och vi har ofta råd. Skulle det vara okej att ha rynkor under ögonen skulle ju ingen tjäna pengar på att sälja serum och proteinkrämer. Och skulle den kräm finnas som hjälpte mot puffat så skulle alla andra vara utslagna ur matchen.

Varför stannade jag? Vad kan jag lära av om mig själv? Jo för att jag är 50+, fåfäng, påverkad av idealen, men också nyfiken på vad han trodde sig kunna hjälpa mig med. Som visade sig vara – absolut ingenting. Jag tänker att jag nog ändå vet bäst själv – så himla skönt.

Ögonen då, undrar ni? Puffiga? Självklart! Men efter en lång flygresa, jetlag i kroppen och nästan ingen sömn på två dygn skulle vem som helst ha trötta ögon. Killen på Gate Ave då? Nej, att sälja dyra krämer genom att göra puffiga ögon ännu mer svullna, det fungerar inte på någon. Inte ens på en 50-åring. Botemedlet heter solglasögon.