Månadsvis arkiv: november 2013
Pratat stress på Marknadsföreningen
Marknadsföreningen i Stockholm arrangerade igår ett samtal om stress och utmattning. Jag berättade min historia, vi pratade om vad stress är och vad den gör med oss. VILKET bra samtal det blev! Jag är så glad att ämnet engagerar. Deltagarna var nyfikna och delade med sig av både egna erfarenheter och tips. Kan inte var bättre. Genom att lyfta frågan och vara medvetna om vilka som är i riskzonen, hur vanligt det är och vilka tecknen är så kan vi hjälpas åt att förändra både attityden till och antalet som hamnar i utmattningstillstånd.
Tack Marknadsföreningen för att jag fick komma och dela!
Jag berättar – nu i Hemmets Journal
I senaste numret av Hemmets Journal berättar jag mer om det som hände mig för 10 år sedan, men också om vägen tillbaka och om varför skrivandet har blivit så viktigt. Och om jag ska vara ärlig, det känns konstigt att läsa om sig själv så här. Jag både vill berätta men samtidigt glömma. Att ha varit där känns fortfarande skamset. Men jag hoppas jag kan hjälpa någon genom att berätta. Ta hand om er!
Här är artikeln.
På sidan ett finns några bra tips på vägen… (och jag vet – inte helt lätt att leva upp till dem, men försök!)
– Omge dig med människor som gör dig glad och ger dig påfyllning. Välj bort dem som inte är bra för dig.
– Våga be om hjälp.
– Sätt gränser och lär dig att säga nej.
– Lite på din inre röst, sluta jämföra dig med andra.
– Ta reda på vad du behöver för att få energi och må bra!
Prata om det
Det vi inte pratar om – det finns inte.
I veckan ska jag prata på Marknadsföreningen här i Stockholm. Jag ska berätta om hur jag hamnade där, hur det var att vara i den och hur jag kom ur den. Vanmakten att inte kunna vara den man så gärna vill vara. Om hur det var att hamna i de utbrändas fack.
Runt 40.000 människor per år sjukskrivs för utbrändhet. Att jämföra med gruppen långtidssjukskrivna som 21012 var i genomsnitt 140.000. Utmattning är en folksjukdom, som kostar på för alla, men speciellt för dem det drabbar.
För det drabbar. Helt plötsligt är man värdelös och full av sorg och gråt. Helt plötsligt försvinner all lust, all glädje och kroppen slutar att fungera. Man är inte en del av framgången längre, bara en liten våt fläck.
Vi måste prata om detta. Vad stress är, vad den gör med oss och vad vi kan göra för att inte hamna där. Av respekt för oss själva. För när vi pratar om det så finns det. Mitt bidrag är att berätta min historia, om hur det var att vara där och vad jag gjort sen.
Bara människor på julmarknaden i Palma
En tradition utan dess like. Skandinaver och spanjorer vallfärdar till Svenska Kyrkan inne i Palma för att njuta av och köpa svensk jul. ALLT, precis ALLT finns som tillhör julen finns att köpa och i år fanns också Bara människor på plats. Jag sålde och signerade. Gick som en dans.
Med glögg och lussebulle i magen blev det sen en promenad i solen utmed Passeo Maritimo och en god lunch med svärföräldrarna på Calle Fabrica. En bra lördag.
Jag pratar och Lilian tar betalt – bra teamwork
Hittar sina läsare bland tomtar och troll
Maria hjälper till med försäljningen
Man kan dö av stress
Det är många som uppmärksammar stress och utbrändhet nu. Senast i morse på TV4 så fick tittarna svar på frågor av morgonsoffans läkare. Han pratade om hur viktigt det är med återhämtning, att vi orkar om vi bara får vila ibland. Det låter så lätt.
Men har man varit där så vet man hur omöjligt det är. För att vila kroppen är inte detsamma som att få huvudet att stänga av. Och kropp, själ och tankar sitter ihop. När vi stressar för mycket, under en längre period så sätter vi kroppens funktioner ur spel. Vi försätter oss i ett fysiskt krisläge. Vi orkar ett tag, men sedan tär vi på våra energireserver (hormoner och näringsämnen) och vi brinner helt enkelt upp. Vi blir utbrända.
Här på Improveme.se berättade jag förra veckan lite mer om vad som hände mig.
När en bilmotor inte går som den ska då tar vi den till verkstaden för vi vill ju inte att den ska skära, det blir för dyrt att laga den sen. Vi säger inte till bilen att den ska vila, vi ändrar något i motorn så att den ska må bättre. Men när våra hjärnor och kroppar börjar hacka, då vilar vi ett tag och kör sen på ändå, ofta att ändra vårt sätta att tänka, leva och vara. Ofta kör vi så länge att vi bryter ihop.
Vi människor är konstiga. Det var många som sa till mig att jag var illa ute, det var många som var oroliga. Men inte förrän en del av nervsystemet lade av förstod jag. Andra kör vidare ändå, trots att vi vet att man kan dö av stress.
Campus november
Jag är på skrivar-boot-camp hela den här veckan också. Mitt råmanus till fortsättningen på Bara människor SKA bli färdigt innan jul. Sen ska det få vila lite, läsas av andra och sen gäller redigering hela våren. Det kanske låter som en evighet, men tro mig, det är det inte. Tiden bara flyger iväg och att skriva ett bokmanus tar tid.
Bara människor tog 2,5 år att skriva.
Nu tycker jag nog att jag borde klara nästa bok, eftersom den flyter på rätt bra, på kortare tid. Det ska gå!
Deadlines är bra. Nödvändiga. Mål är bra att ha.
Så runt 3000 ord per dag har det blivit senaste dagarna och jag skulle tro att jag nog är i mål om ca 5-6000 ord. Alltså bara 2-3 dagar kvar. Känns faktiskt lite nervöst nu när det närmar sig slutet. Hur ska det gå?
Vad nästa bok handlar om? Det kan jag inte berätta. Det vore som att avslöja en hemlighet som jag har lovat mina karaktärer att behålla. Men ett är jag säker på – och det är att historien kommer att ändras, många gånger om. Det här med att redigera kan verkligen ställa till det för både karaktärer, situationer och handling.
Åldersnoja
Vem? Nej inte jag! Att Tomas Di Leva och jag är lika gamla, det är absolut inget som stör mig. Att det börjar bli svårt att hitta en kräm som får hyn att kännas mjuk och len, det är ABSOLUT ingenting jag bryr mig om. Att det ibland gör ont i ryggen när jag vaknar och jag inte kan ligga kvar och dra mig, för att jag är stel, det är ju tramsigt. Att jag inte ser ett jota utan glasögon, vem bryr sig om det när det finns så mycket fina glasögonbågar. Påsarna under ögonen, vecken runt munnen – är ju bara snyggt, eller hur? Vem bryr sig? Inte jag! Att mensen är stökig och oregelbunden, att jag ibland blir så varm så att jag måste gå ut, utomhus. Det är väl mest ett sundhetsdrag, att man vill ha frisk luft… eller?
JAG har absolut ingen åldersnoja. INTE jag!
Skriva är medicin
Det började som ett gott råd från en god vän. Du borde skriva, sa hon. Jag minns att vi satt på min balkong och att hon hade en röd tröja på sig. Vi hade båda varit med om rätt omtumlande händelser och hade mycket att prata om. Hon sa det så där i förbifarten, men det fastnade och jag provade och sen har det blivit som en drog, en väldigt hälsosam drog. Helt utan biverkningar.
Många som skriver säger att de alltid drömt om att bli författare. Drömmen om att få ge ut en bok har funnits där sen de var små. Kanske för att de blev uppmuntrade av en bra lärare, eller av föräldrarna, eller för att där fanns så mycket fina böcker runt dem. Jag har funderat på om det var så för mig också. Men nej. Visserligen har jag alltid tyckt om böcker, även om vi när jag var barn inte hade så många i vårt hem. Ett uppslagsverk i fyra band är vad jag minns.
Men jag har alltid läst, alltid fascinerats av bra historier. Men att jag själv skulle kunna skriva en, det tänkte jag nog inte.
För mig var skrivandet från början en sorts medicin, ett sätt att fly vardagen, finna ro och undersöka mönster och tankar. Det jag satte ord på stod plötsligt på ett papper och jag kunde spara mina egna tankar. Det var häftigt. Jag blev nyfiken på vart orden kunde ta mig och fortsatte skriva. Jag hittade på. Tog mig in i fiktionens värld, som blev min värld. Ännu häftigare. Och dessutom mådde jag så bra. Det är kul och helt utan risker. Prova!
Vi pratar uppföljare
Det blev en hel timmas samtal med en journalist idag. Om min bok, om att skriva, om hur annorlunda det är att skriva nästa bok. Annorlunda för att jag vet vad jag har framför mig nu. Skriva om, lektör, redaktör, skriva om igen, och igen. Flytta, ändra, utveckla. Och stryka.
Givetvis är Saga Widerbeck med även i nästa bok, men sen kan allt hända. Verkligen allt. Och det härliga är att inte ens jag vet vart berättelsen tar mig. Visserligen har jag en idé, men vem vet? Precis som i livet så dyker det upp nya personer och oförutsedda händelser.
Precis det berättade jag för Agneta när vi satt i solen, vid havet, drack kaffe, och pratade om mina böcker. Böcker. För snart är de två.
Lär dig LYSSNA!
Oj vad vi babblar på. Och ännu mer pratar vi. När allt vi oftast behöver är någon som lyssnar, sträcker ut en hand och lyssnar ännu mer. Den här dikten är så tänkvärd.Tack Thorgunn, för att du på yogakursen idag delade med dig av den här. Skriven av en engelsk poet, fritt översatt till svenska via danska och norska… Men ändå. Så tänkvärd. Trevlig helg!
Att lyssna…
När jag ber dig att lyssna på mig
och du börjar ge mig råd
gör du inte vad jag ber dig om.
När jag ber dig att lyssna på mig
och du börjar tala om för mig varför
jag inte borde känna så
trampar du på mina känslor.
När jag ber dig att lyssna på mig
och du känner att du måste lösa mitt problem
har du,
även om det verkar konstigt,
svikit mig.
Så var snäll och lyssna
hör vad jag säger
och vänta en minut
så blir det din tur.
Och om du har något att säga,
så ska jag lyssna på dig.