Med den ständigt aningen lite framåtlutade ställningen som jag nu haft i flera år, med händerna på tangentbordet och näsan in i skärmen, så börjar rygg och nacke att protestera. Det räcker inte längre med raska promenader, yoga, lite jogging och basket. Nej, det har börjat bli dags att sätta in det hårda artilleriet. Gymmet!
Så efter mycket tjat från maken och idogt övervägande har jag gjort det. Köpt gymkort. (Eller rättare sagt maken gjorde det 🙂 Och för varje krafttag jag tar där så tänker jag att – jag gör det för att kunna skriva. Jag gör det bara för att jag måste. För att jag vill skriva. För att inte ha ont och kunna skriva.
Mitt gym, klockan halv sex en torsdag, är fullt av killar som rakat huvudet och som bär tunna tights med vida shorts över, de går runt i strumplästen och de har linnen med jättestora ärmhålor. Det luktar AbercrombieFitch-parfym. De går runt och betraktar varandra. Men kanske mest tjejerna som ligger på var sin matta, fnittrar och kollar Facebook. Och där stånkar jag i en maskin som ska dra ihop skulderbladen. Ja, ni förstår…
Det är inte kul att ha ont. På Svensk Bokhandels sida bloggar Julia Gillberg om hur det är att jobba i en bokhandel. Det låter lika illa att sälja böcker som att skriva böcker. 
