Månadsvis arkiv: januari 2014
Releasekväll med 11 gram sanning
Ikväll firade vi förlagskollegan Daniel Akenines debut – 11 gram sanning -med skumpa och seminarium om personlig integritet. Tänker att det kan bli jobbigt att förstå vad information om mig kan användas till… Alla har vi något att dölja, fick jag lära mig ikväll.
Daniels debutroman är en berättelse om hur en ensam människa med hjälp av information, psykologi och matematik skapar sig förutsättningar för att kontrollera en hel värld. Låter ruggigt läsvärt och intressant.
Trevligt, trevligt! Vi fyllde ett helt Skyddsrum, alla nyfikna.
Daniel Akinene
Undertecknad med Anna-Karin Lingham och Gunilla Nygren
Hela releasen gick i grönt. Allt blev grönt.
Tålamod lönar sig! Osynlig syns i världspressen.
Att ge sig in på något nytt kan ibland vara tufft. Jag är nog inte ensam om att ibland känna hur uppgivenheten nafsar mig i nacken. Nu gör jag mitt bästa för att springa fort, så att den inte når mig. Men ibland är det nära. Det här med att ge sig in i en ny bransch, på ett nytt område, att skapa sig en ny plattform och visa för omvärlden att man duger eller till och med kan bidra med något riktigt bra, det är inte lätt. Och det tar tid.
Ett bra sätt att skaffa ny energi det är att skaffa sig goda förebilder, som visar att det går. Man kan inte annat än beundra personer som med envishet håller fast vid sina idéer och kämpar på, försöker förstå sitt sammanhang och ser till att skaffa sig rätt förutsättningar. Och som har tålamodet!
Två tjejer som jag haft förmånen att följa under några år är Terese Alstin och Anna Haupt som utvecklat den osynliga cykelhjälmen Hövding. Vilken resa ni gjort! Och se … I förra helgens The Wall Street Journal står det att läsa om er och hjälmen – EN HEL SIDA! WoW! Ni inspirerar!
Hur väljer ni bok?
Jag slår igen Anne-Lie Högbergs debutroman Det kommer aldrig mer att vara du och drar en djup suck. (Anne-Lie vi måste prata om din bok!) Anne-Lie har skrivit en samtidsroman, om hur livet kan te sig för vanliga människor, vilket kan tyckas trivialt, men inte alls är det. För det beror på hur man skriver, och hur man läser. För det är utifrån de egna referensramarna som berättelsen får liv. Anne-Lie har skrivit och jag har läst. Två världar har mötts. Tadaaaa… Därför undslapp jag mig en suck och känner att vi har en hel del att prata om – jag och Anne-Lie. (Fika snart!)
Med den funderingen runt läsande så stod jag sen framför högarna av böcker, som jag ännu inte läst, och försökte plocka ut nästa godbit. Det borde vara dags för något udda och jag lyfter och jag vänder, har svårt att välja.
Hur väljer ni bok? Är det humöret eller läser ni alltid samma typ av böcker, samma genre?
När jag läste litteraturvetenskap på Universitetet så tvingades jag läsa böcker som jag aldrig annars hade valt och jag insåg då hur mycket jag hade missat. För att jag var fast i min typ av litteratur. Så jag borde alltså välja en bok som inte är min typ? Och en bok som inte är alldeles nyutgiven. För jag är dessutom nyhetsknarkare, vill inte missa det som det pratas om.
Jag blir stående med några böcker i handen. Kaffe med rån (svärmor sa den var galet bra), Fjäril i koppel (min väninna från Persien pratade om den), Gone Girl (best-seller-dragning) och min förlagskollega Pias bok, Så tuktas en svinpäls. Och valet föll på…
Frukostseminarium med bokprat
En morgon med litteratur som inspirerar till flow och tydlighet i livet – var rubriken på det frukostseminarium som jag, Anna-Karin Lingham och Eva Jarlsdotter höll för medlemmar i Sveriges Kommunikatörer på onsdagens morgon. Vi berättade om oss, våra böcker men också om varför vi skrev dem och hur de idag är en del av hur vi arbetar.
Det är väldigt roligt att träffa intresserade läsare. Vi fick många uppmuntrande ord när vi efter en timma också gav möjligheten att köpa våra böcker. Dels sa deltagarna att det var roligt höra om böckerna men också om hur vi tre faktiskt har förändrat våra liv, vågat tro på på våra idéer och förverkligat dem. När man sitter mitt i ett redigeringsarbete, eller kämpar för att få lite uppmärksamhet för sin bok så tänker man inte så. Otroligt roligt att få sprida lite inspiration. Flera av deltagarna berättade också om sina egna författardrömmar, vilket är kul. Ja, det är i många avseenden väldigt roligt att få träffa människor som är nyfikna på skrivande, böcker och författarskap.
Tre suddiga musketörer tackar för fint möte.
Framtida föreläsning – och vinn boken
Det ska bli en föreläsning. Den tar avstamp i mig och mina högst personliga erfarenheter av att inte orka, att bränna ut mig. Men ju längre jag kommer med den så inser jag att den handlar om att vara människa. Om att vara just BARA människa. Och så enkelt det blev att knyta ihop säcken.
Fler än 40.000 personer sjukskrivs varje år för att de inte orkar. Stress är den största boven. Stressen kan komma av många anledningar och göra hemska saker med oss. När vi inte förmår kontrollera vår egen vardag, när vi inte vet vad vi tänker eller gör – då har stressen invaderat oss och kroppens egna mirakelmediciner tar slut, den orkar inte laga längre.
Men stress är ingen sjukdom, det är ett tillstånd, som vi själva försätter oss i. Det handlar om hur vi lever och tänker. Det krävs förändring på många plan för att må bra igen. Vilket tar tid. Och vem orkar ha tid? Vi är ju vana vid quick-fixes i vår värld.
Det tog tio år. När jag blickar tillbaka kan jag se att jag har förändrat det mesta, både mitt liv men framför allt det jag värderar. Det som var viktigt då känns irrelevant idag och jag lever på ett annat sätt, tänker i andra banor. Tänker mer på mig själv, men ändå mer på andra, vilket i botten kanske bara handlar om att vara snäll – mot sig själv. För då uppfattar vi som omtänksamma, även mot andra.
Ännu lång väg kvar innan det är en föreläsning, men jag tror att mitt exempel kan vara till hjälp och stöd.
Och så tipslistan – hur man gör för att förändra och må bättre. Den jobbar jag vidare på.
PS. Om du inte sett – om du gillar Improveme.se på Facebook så finns där möjlighet att vinna min bok. Lottning sker på fredag.
Men hur går det? Vad händer nu?
Nu är det fyra månader sedan min bok släpptes och jag får nu frågan rätt ofta; hur går det? Säljer boken, gillar läsarna boken, hur känns det?
Jo tack, bra! Boken säljer, jag förstår att den nu når utanför de självklara läsarna som känner mig sen tidigare, och jo tack jag har ju fått rätt mycket uppmärksamhet. Under press på min sida har jag samlat en del av det som skrivits om mig och boken. Stoltast av allt är jag över recensionen som finns längst ner och över alla härliga små meddelanden jag fått från läsare. Boken berör, det känns oerhört stort.
Men en bok är ju bara EN bok och följdfrågan är alltid; när kommer nästa?
Ja, hur fort skriver man en bok? Min första tog 2,5 år att skriva och bearbeta. Nu har jag skrivit ett råmanus till fortsättningen på Bara människor och innan julhelgen skickade jag det till förlagets lektör – och förväntade mig en lång lista på åtgärdsförslag. Historier måste ju vässas, karaktärer fördjupas och språket, ja språket måste ju jobbas hårt med. Allt detta vet jag ju. Men se, jag måste väl ha lärt mig något när jag skrev min första bok, för lektörens dom var inte så hård, tvärtom. ”Ett behagligt och självklart manus”, skriver hen. ””Allt i allt är det här ett bra och engagerande manus av en riktigt duktig författare”, avslutar hen.
Wow! Jag tappade liksom styrfarten av det fina omdömet! Ooopps! Men planen finns där och planer är till för att hållas, för då blir saker och ting gjorda (jädrans hurtfriskt så här en söndag eftermiddag 🙂 Bearbetning och några omgångars redigering kvarstår. Förhoppningsvis kommer ”okänd titel” av Anne Liljeroth att finnas i handeln under hösten. Ja, och det här med titel kommer jag att återkomma till. Hur hittar man en bra sådan? Vad är en bra titel?
Augustiresan – nyårsbok nr 2
Det var otroligt dåligt med snö i backarna under nyårshelgen så jag ägnade mig åt att läsa istället, uppkrupen i soffan, med kaffekopp och filt. Lovely.
Anna Fredrikssons bok Augustiresan var en överraskning. Jag hade förväntat mig en bok om fyra kvinnor på cykelsemester och jag fick en berättelse om chefskap. Ett ganska naivt sådant dessutom. Vid många tillfällen blev jag riktigt arg på huvudpersonen Jenny, för att hon var så undfallande och så svag, aldrig tog konflikter eller sa ifrån. Ibland ifrågasatte jag hennes ålder, hon kändes som en blåögd tjugoåring som drömt om att bli chef men aldrig förstått vad det innebär. Men vi talar om en kompetent kvinna i 40-årsåldern, som absolut vill göra karriär, till vilket pris som helst förefaller det. I början av boken frågade jag mig flera gånger om det här verkligen var trovärdigt.
Men halvvägs in i boken veknar jag, och tycker synd om Jenny. Kanske borde hon inte fått chefsjobbet, men det borde naturligtvis hennes chef förstått också. Hon har kanske befordrats över sin egen kompetens, för att det passade den högste chefen. Kan det vara så? Kan chefer göra så? Svaret är naturligtvis ja. Hur ofta har jag inte själv sett och upplevt hur människor rekryterats för att chefen gillar dem, eller för att de inte utgör ett hot mot chefens egna makt. Självklart! Jenny är ju klockren.
Så Augustiresan är mer än bara en berättelse, den är ett exempel. Den sätter fingret på hur dysfunktionella många av våra organisationer är, hur ledare manipulerar och hur människor beter sig när de är pressade. Det är en stundom ganska elak historia. Så jag hoppas att det är en fiktiv historia, att det här inte händer i verkligheten. Vad säger ni? Hur ser det ut där du jobbar?
När jag slår ihop boken så är jag ett med Jenny. Jag känner igen mig i mycket av henne. Att vara så fokuserad på att leverera på jobbet att man inte orkar med sina vänner, att inte tycka att något är roligt, att bita ihop och fortsätta trots att där inte finns någon utväg. Jag klarade inte det. Anna Fredriksson har gestaltat en vardag som jag tror många kan känna igen sig i, om än inte så illa, får jag hoppas. Mycket läsvärt!
Mina drömmars land – nyårsbok nr 1
Hur ser mitt drömland ut? Jag kan inte låta bli att ställa mig den frågan efter att ha läst Manne Fagerlinds senaste bok. Mina drömmars land är en samtidsroman, en fiktiv historia, som får mig att tänka att vi nog alla borde ställa oss den frågan. Han berör problem som vi i mångt aldrig som individer tar ställning till, för vi litar på att våra politiker ska klara av att hantera dem. Men gör de det? Bör vi inte ta ansvar vi också? Vi har ju dessutom en chans att göra det i år. Att ta ställning och se till att vi får ett humanare samhälle.
Strax före nyår träffade jag Manne över en snabb kopp kaffe, och vi bytte böcker. Jag har längtat efter Mannes tvåa efter att ha läst Berg har inga rötter, så valet av nyårsbok var inte svårt. Åter igen lyckas Manne. Mina drömmars land är en mångbottnad historia, som kan läsas just som en historia, eller som en käftsmäll åt vårt introverta samhälle. Jag får nog den senare. Jag känner igen det ytliga och materiella fokus som behöver en kris för att vakna till liv. Där finns en tomhet och en längtan som han beskriver så väl. Vad jag däremot inte funderat över är de papperslösas situation i vårt land, den som Manne gestaltar genom Joseph. Två världar krockar och blir till en högst sannolik och trovärdig historia, till frågor som är viktiga att adressera.
Mina drömmars land berör på djupet och har det som varje bok bör ha. En djup intention. Manne Fagerlind har något att säga världen, därför bör vi lyssna – och läsa det han skriver.