Månadsvis arkiv: februari 2014
Förr hade man ett yrke – idag måste man ha tusen
Kanske är det för att jag är egenföretagare som jag ibland känner att jag byter hatt stup i kvarten? Eller så är det kanske så arbetslivet ser ut? Jag tänker att det i alla fall inte är så enkelt, oavsett om man är anställd eller inte, att man kan klara sig med ett singelyrke.
Så här har min vecka sett ut hittills (och jag är ju på inget sätt unik):
Ekonomen: har varit hos revisorn där måste förstå vad ett bokslut är, hur man stämmer av konton och hur alla mina framtida royalties (skämt åsido) ska bokföras.
Marknadsföraren: dagliga funderingar och idéer antecknas för att vid givet tillfälle (har bokat möte med mig själv nästa vecka) sammanställas i en plan.
Försäljaren: ringt bibliotek och identifierat potentiell distributionspartner.
Författaren: skissar på idé till bok nummer tre. Bokat in två mycket intressanta researchmöten på fredag.
Föreläsaren: förberett för författarträffen som ska vara på Skara Stiftsbibliotek på lördag. Jobbat om föredraget My Sunshine Story – om att vara Bara människa.
Mäklaren: förmedlat lite kontakter – för att jag tycker det är trevligt när de jag känner kan lära känna varandra och kanske vara till nytta för varandra. Älskar sånt.
IT-ansvarig: skickar Sie-filer till revisorn, bloggar, fixar skrivaren som krånglar.
Skribenten: omarbetat ett informationsmaterial till en kund.
Det var väl inte så här jag trodde att yrkeslivet skulle se ut när jag tågade ut med studentmössa på huvudet den där dagen i början på 80-talet. Det var definitivt inte det här någon utbildningsinstans förberedde mig på. Ändå är det så här yrkeslivet ser ut, för de flesta. Vi måste kunna lite av varje, för att klara att hantera helheten. Måtte svensk skola inse detta. (På bilden Djäkneskolan i Skara.)
Konsten att prata om sig själv
På lördag, den 1 mars, besöker jag stiftsbiblioteket i Skara för att prata lite om mig själv, om mitt skrivande men framför allt om min bok, Bara människor. Det ser jag fram emot! Jag hoppas få träffa några av mina gamla Skaravänner. Och jag hoppas det ska bli intressant. Och kanske inspirerande.
Jag sitter och planerar mitt lilla bokprat och funderar på vad som kan vara just – intressant. Om mig. När man känner mig så väl som jag känner mig, så undrar jag verkligen om det kan bli så – intressant. Det svåraste som finns är att prata om sig själv, att lyfta fram rätt saker. Ja, det blir ju liksom lite som att gå på jobbintervju, fast här handlar det om att bygga relation till en läsarkrets, till bokintresserade.
Förra veckan gick jag på ett kvällsseminarium arrangerat av 4good. Ett nätverk som arrangerar inspirerande kvällar med verkligt intressanta föredragshållare. Det lottas ut fina gåvor, man får en härlig goodiebag, ett glas vin i pausen och man får lyssna till pepp och solskenshistorier. (För er som inte är med i nätverket – det är gratis och bara att registrera sig.) Den här gången nockades jag av Caroline Larsson, den unga golftjejen som mist ett ben, men som fortsätter att göra allt det hon älskar att göra. Hennes föredrag hette ”Enastående”, och energi flödade verkligen. HON inspirerar.
Så nu sitter jag här och funderar på hur jag ska kunna göra ”en Caroline Larsson”, vara både intressant och inspirerande, med det jag har att jobba med, nämligen MIG själv.
Manuslös – konstig känsla
Igår fredag började jag diskutera utgivningsplanen för bok nummer två med min förläggare. Och senare på eftermiddagen skickade jag mitt manus till min redaktör. Och JA jag får jobba med samma redaktör som för Bara människor. Hurra!
Och sen infann sig en alldeles extraordinär men väldigt konstig känsla. Jag är manuslös, för första gången på över ett år. Jag har ingen historia som jag längtar efter att få förfina, formulera eller utveckla. Intrigerna är på plats och karaktärerna får vila de också.
Tid över till annat? Ja, tre avsnitt av House of Cards, yogaworkshop på fina Mamita, rensat garderober OCH gjort rawfoodbollar. Fixat nya växter, köpt tulpaner, skurat lådorna i kylskåpet och sen bläddrat i nya Tara. Det känns som hjärnan fått sportlov.
Men funderar på att börja skriva på trean…. Kliar lite i fingrarna. Nästa vecka ska jag på lite roliga researchäventyr. Berättar mer sen.
Fler har frågat efter titeln på bok nummer två: kom farande över raderna bara sådär. Och den är jag riktigt nöjd med.
Möt Elisabeth Akteus Rex – läs om hennes skrivpassion
Varje gång jag ser en statusuppdatering av henne så undrar jag – Hur hinner hon? Hur orkar hon? Vad har hon för knep? Så det blev dags att fråga henne själv.
Jag har nog en liten släng av ADHD, haha. Nej, men jag är en person som har extremt svårt att sitta still och bara ta det lugnt. Det kryper i mig om jag har en helg framför mig där jag ”bara ska vara”. När det gäller skrivandet så har det varit min passion ända sedan jag var liten. Jag har haft ett mål så länge jag kan minnas: Att bli författare. Så nu när jag äntligen är där känner jag hur det bara bubblar i mig, det är så mycket jag vill göra, så många böcker jag vill skriva och så många läsare jag vill beröra så det är bara att sätta igång. Skrivandet ger mig också extremt mycket. Det är där jag fyller på, hämtar kraft och laddar.
Din tredje bok är på väg ut. Kan du berätta lite om den?
Den heter Mörk Avsikt och kommer att släppas strax innan semestern om allt går som planerat. Det är den avslutande delen i min spännande trilogi. Precis som mina tidigare böcker tar den upp maktmissbruk ur olika perspektiv, och den här gången handlar det om hedersrelaterat våld. Den handlar också om att våga släppa sina fördomar, orka göra upp med sitt förflutna och vägra ge upp. Jag har börjat få en stor läsekrets som redan har läst de första två delarna och jag vet att Mörk Avsikt är efterlängtad. Det ska bli otroligt kul att möta mina läsares reaktioner på den här sista boken.
Om du finge en ledig vecka – då du inte fick skriva, jobba eller träna – vad skulle du helst av allt göra då?
Usch. Det var en jobbig fråga. Jag skulle förmodligen få panik, haha. Men okej, efter att chocken lagt sig skulle jag förmodligen dra iväg med trevliga människor till exempelvis Italien och kombinera god mat och dryck med shopping.
Hinner du läsa något själv?
Jag slukar böcker! Har ständigt en stor hög med olästa böcker vid nattduksbordet. Varje kväll läser jag för att komma till ro. För mig är det tvådelat, dels en möjlighet att slappna av, dels ett sätt att se hur andra författare uttrycker sig och gestaltar saker. Jag lär mig nåt hela tiden. Jag försöker läsa böcker ur alla slags genres och av både svenska och utländska författare. Men det ska vara skönlitteratur eller möjligtvis böcker om hur man skriver bättre, men fackböcker och poesi går bort. Just nu läser jag faktiskt din bok, ”Bara Människor”, och den gillar jag.
Kan du dela med dig av några tips för ett produktivt författarliv.
Väldigt mycket handlar om struktur och disciplin. I mitt fall handlar det om att avsätta varje torsdagskväll till skrivande. Och då väntar jag inte på att inspirationen ska komma, jag ser det som ett arbetspass. Jag sätter mig på en restaurang någonstans, pluggar in avkopplande musik i öronen och kör. Skriver konstant i 6-7 timmar. Sedan väljer jag bort teven på kvällarna. Så fort barnen har lagt sig försöker jag skriva. Så fråga mig inte om detaljerna i någon tv-serie, för jag kommer inte veta vad du pratar om, haha.
Skriv sånt som du tycker är kul att skriva. Och skriv en bok som du själv skulle vilja läsa. Härma ingen annan, utan försök skapa din egen unika berättelse. Och framför allt: TRO PÅ DIG SJÄLV!
När blir man bra på något?
Någon sa att man bör lägga ner 10.000 timmar på något för att man ska bli bra på det. Jobbar man heltid med det betyder det att det kommer att ta fem år, minst. Då kanske man är bra, men kanske inte bäst? Någon annan sa att det tar tio år. Jag tror att det handlar om ett livslångt lärande och ständig utveckling.
Det känns både motigt och uppmuntrande att inse detta. Det tar tid att lära sig något. Det MÅSTE ta tid att bli bra på något. I skrivandet handlar det dessutom om att hitta ”sitt” sätt att göra det på. Här måste jag dela Inga-Lina Lindquists inlägg på Debutantbloggen förra veckan. Riktigt bra – bland annat om att fånga sig själv hellre än att fånga en trend.
Jag var bra på det jag gjorde en gång. Jag fixade uppgifterna, ofta innan utsatt tid och ofta med gott resultat. Jag var nog en hyfsad chef och jag sa sällan nej. Det var slit och hårt arbete som tog mig dit. Och jag förväntar mig inget annat nu när jag kämpar med mitt författarskap.
Därför blir jag lite oroad av Jenny Strömstedts krönika i Expressen den 15 februari. Hon skriver om den nya generationen som vill glida genom livet, som känner efter och väljer bort hårt arbete. Om du inte läst den, gör det. Den har delats över 45.000 gånger. Intressant. Kommer den yngre generationen att vara bra på något? Vart tar det oss?
Jag kanske skulle räknat timmarna som jag lagt på mitt skrivande. För att se hur långt jag kommit? Eller kanske inte?
Och även om det ibland känns som att simma uppströms, så ibland händer det att man får flyta med också. 🙂 Det är då alla timmarna betalar sig. Det är viktigt att komma ihåg.
Efterlysning – bokhandlare som vill träffa författare
En person kände sig påhoppad, tyckte att min upplevelse av bokhandeln, som jag skrev om tidigare i veckan, var orättvis och felaktig. MÅNGA har däremot bekräftat och berättat om sina egna upplevelser. Jag har fått höra historier om hur personalen i en bokhandel pratade skit om en författare, högt och öppet. Jag hör om oviljan att samverka med mindre förlag, jag hör om ointresset av att ta hem böcker, och om hur fler än jag blivit hänvisade till nätet för köp.
Jag har fortsatt mina bokhandelsbesök, om än mindre entusiastiskt den här veckan. Ju fler besök jag gör, desto mer känns det som att jag stör, lite måste be om ursäkt när att jag undrar om de har sett min bok, om de har den hemma. De har haft den, den är slut, men de tänker nog inte ta hem den igen. Finns på nätet.
Fyra månader fick min lilla baby således i hyllorna. Är det här en lärdom som vi debutanter ska ta med oss? Att vi har fyra månader på oss att synas och få uppmärksamhet? Nej, hallå ge läsarna en chans att upptäcka boken. Ge oss som skriver en chans att berätta om boken.
Jag älskar bokhandlar och tror bestämt att författare kan bidra med mycket.
SÅ härmed efterlyser jag bokhandlare som vill ha författarbesök. Jag kan bidra med både försäljning och relationsbyggande. Ett författarprat en kväll? En signering? Kontaktinformation finns högst upp på sidan under fliken kontakt. Ser fram emot att höra ifrån er.
Gratis tips från varumärkesproffset
Som nybliven författare funderar jag en del på hur jag ska göra för att synas på rätt sätt. Det kallas för att bygga sitt personliga varumärke. Visserligen har jag arbetat med kommunikation och varumärkesfrågor under många år, MEN det känns annorlunda att jobba med sig själv.
Så jag tar chansen att fråga ett riktigt varumärkesproffs. Hur gör jag?
Anna-Karin Lingham jobbar med att bygga varumärken, både fysiska och personliga. I höstas kom Anna-Karins bok, Visa ditt rätta jag. Där beskriver Anna-Karin hur viktigt det är att tänka i termer av att bygga sitt personliga varumärke samt ger konkreta tips på hur man kan göra.
Anna-Karin, det känns ovant att vara ett varumärke. Hur ska jag tänka?
Viktigast av allt – utgå ifrån att du ska vara dig själv. Att utveckla sitt personliga varumärke handlar inte om att göra om sig, utan om att fokusera på delar som hjälper dig att bli tydligare för både dig själv och andra.
Vi har alla ett personligt varumärke, oavsett om vi tänker på det eller inte. Det handlar om det intryck vi ger andra människor och kan välja att ta kommandot över vårt varumärke för att nå nya resultat. Låt det inte skrämma dig. Ha roligt istället.
Det känns så stort och svårt – det här med att ta reda på vem man är och veta vart man vill. Var ska jag börja?
Det viktigaste i det personliga varumärket är dina kärnvärden. Det handlar om några få värdeord som redan finns i din personlighet och som du väljer att fokusera på. När du hittar dina mest inspirerande kärnvärden kommer de att ge dig både energi och handlingskraft. Dessutom blir dina beslut enklare att fatta, eftersom du alltid har något att referera till.
Vi har ju alla en form av schablonbild av hur en författare bör se ut och jag funderar ibland på om jag verkligen kan uppfattas som författare? Är det viktigt? Och hur bör jag i så fall se ut?
Jag tycker personligen att det skulle vara spännande att röra runt i schablonbilden av hur en författare bör se ut. Den som vågar bryta mönstret blir mer intressant och skiljer sig från mängden. Vi har alla olika bakgrund och kompetensområden. Många av oss har och har haft en spännande karriär innan vi valde att skriva böcker. Kombinationen av författarskap och andra kompetensområden gör oss unika. Ta vara på din unikitet som individ. Där är författarskapet en spännande del, men långt ifrån allt. Formulera en berättelse om dig själv som visar den intressanta helhetsbilden.
Har du några förebilder att dela med dig av? Någon som verkligen gjort ett fantastiskt jobb med att bygga sitt varumärke.
Jag har ett par favorituttryck när det gäller att bygga personliga varumärken. Det första är genuinitet. Allt du gör som känns konstgjort blir mindre trovärdigt. Sträva efter att vara genuin i allt du gör och allt du säger. Det andra är intention. När du agerar utifrån en god intention – där nyttan för andra är lika viktig som nyttan för dig själv – då kan du skapa goda samarbeten, få fina bemötanden och nå strålande resultat.
En person som jag beundrar av många olika anledningar är Nelson Mandela. Jag vet inte om han någonsin använde uttrycket personligt varumärke, men min uppfattning är att han agerade utifrån såväl genuinitet som god intention. Det gjorde avtryck på hela världen.
Slutligen, kan du ge mig tre korta tips som hjälper mig nu när jag ska börja tänka mig själv som ett varumärke?
Ja, det blir en slags sammanfattning:
- Hitta dina 3-4 inspirerande kärnvärden
- Agera genuint och med goda intentioner
- Var konsekvent och tänk långsiktigt
Författarprat på Alviks bibliotek
Vi pratade om perspektiv, om hur det fungerar att ge ut en bok och om social kontroll på Alviks bibliotek igår kväll. Det är väldigt roligt att få prata om Bara människor, och ännu roligare att få intresserade frågor och att göra läsare nyfikna.
Och gissa om man blir glad när bibliotekarien berättar att hon börjat läsa Bara människor och knappt kan lägga den ifrån sig. Att det dessutom är kö på min bok på bibblan känns ju också toppen. (Även om jag inte kan slå kön till Lena Anderssons bok som var 500 personer. Men då finns inte hennes bok i e-bok.)
Tack för ett fint bemötande – och tack för fina blommor!
Vad är en bokhandel utan böcker och författare?
Läs lördagens artikel i DN, om bokkedjan Foyles framgångsrecept för överlevnad i en värld där mycket präglas av idéen om att kunderna bara vill ha nytt och låga priser. Den är precis vad jag väntat på. Beviset på att boken lever, efterfrågas och bidrar. Dessvärre går det inte att länka till artikeln. Inte ännu. Men det räcker egentligen med att läsa ingressen. Där står det ”Med stor bredd och kunnig personal går det att överleva”, säger bokkedjan Foyles vd Sam Husain till DN.
Förra veckan besökte jag några bokhandlare här i Stockholm. Min bok var slutsåld, fick jag veta. Vi småpratade lite med personalen och jag fick klart för mig att ingen av dem jag pratade med egentligen visste något om min bok. Men slut var den. En trevlig tjej sa att de skulle beställa fler, en annan sa att ”då får väl folk köpa den på nätet då,” varpå jag frågade om de inte ville sälja böcker. Kvinnan såg rätt irriterad ut över den frågan och något svar fick jag inte. Men jag såg mig omkring i butiken och konstaterade att ”nej, det vill de nog inte.” Bokhandeln håller på att krympa sig själv, slimma sortimentet till att bara inkludera nyheter och storsäljare. Ytan ekar tom.
Jag kan inte för mitt liv tro att det är så här kunderna vill uppleva sina bokhandlar. Och att jag – som författare – skulle känna mig motiverad att gå hem, ägna hundratals timmar åt att skriva nya historier, när bokhandeln och dess personal är ointresserad, det känns ju galet. De här bokhandlarna håller på att göra om sig själva till skyltfönster för nätbokhandlarna. Hur smart är det?
Nej, jag blev glad när jag läste om Foyles. För det är precis vad böcker handlar om. Att ge kunderna den upplevelse av boken och berättelser som kunderna vill ha. Då säljer allt. Till nästan vilket pris som helst.
Att skriva är läkande
DN introducerar idag en ny serie av artiklar där temat är ”Som andra – och unik”. I artiklarna kommer vi läsare att få möta några av Stockholms en miljon invånare. Idag berättar Josefine, 33 år, om hur hon skriver för livet. Artikeln träffar mig rakt i bröstet.
Jag förstod nog inte från början vad skrivandet hjälpte mig med. Men nu i efterhand ser jag det. När jag var så trött att jag inte ens orkade tänka en tanke från början till slut så kunde jag i alla fall skriva ner den – och på så sätt fånga den. Det mesta jag funderade över kändes rörigt, men på papperet fanns orden kvar. Och jag fick en chans att gå tillbaka, läsa om, reflektera över, ändra och lägga till. Precis så där som man gör när man bearbetar något. Jag tror uppriktigt att skrivandet hjälpte mig att tillfriskna, även om jag då inte förstod det.
Idag känner jag mig tom de dagar jag inte hunnit skriva något. Det är som att jag inte haft tid att fundera, som att jag inte gett mig själv den reflektionstid jag behöver. Så jag läser artikeln om Josefine igen och kan inte annat än hålla med om hur viktigt det är att skriva, fånga en tanke, ett ord, en mening.
