Månadsvis arkiv: februari 2014

Så drabbades också jag av den där resa-bort-längtan. Den där känslan som alla pratar om ska komma när man blickar ut över ett grått och trist landskap, när temperaturen ligger stadigt runt nollan och allt växande saknar löv. Jag har sagt att jag inte bryr mig för jag har så mycket roligt att göra, men så lägger Jossan ut bilder från Isola di Coco i Kerala och jag längtar genast tillbaka.

Tanken på att kliva ur sängen klockan sex, sätta fötterna i ett par flip-flops och ackompanjerad av fågelkvitter, musik och böneutrop från minareterna, samtidigt som solen letar sig över horisonten och fiskarna drar upp sina båtar på stranden och  sakta gå mot shalan. Den lockar. Att sen ligga där på mattan en stund, se örnarna sväva mellan träden och låta kroppen värmas upp. Det är magiskt.

Och en bild räckte för att jag skulle längta tillbaka. Ersättningen blev en yogaklass på bästa Yogashakti med bästa Marianne. Så vad är väl en bal på slottet?

Nästa måndag, den 10 februari mellan kl 19-20, bokpratar jag på Alviks bibliotek. Jag tänker berätta lite om mig själv 🙂 men också om varför jag skriver, hur jag skriver och vad som inspirerar mig. Naturligtvis ska jag berätta lite om Bara människor också, och kanske (bara kanske) kan jag avslöja lite om fortsättningen. (Som dessvärre fortfarande är utan titel – även om jag börjat bearbeta en.)

Dessutom kan jag berätta om allt arbete som ligger bakom, om våndan av att bli publicerad och om vad som händer när boken äntligen finns på riktigt.

Bara människor har bara funnits i ett halvår men många har läst och jag har fått tillfälle att möta både nyfikna som längtat efter att få läsa, och de som läst. När vi ses ska jag berätta hur det känns att få läsarreaktioner, om hur min historia engagerar och hur kul det är att möta läsare.

Jag hoppas vi ses! Välkomna!

Det är många som diskuterar stress i olika sammanhang just nu. Långt fler än en tredjedel av Sveriges befolkning mår dåligt på grund av stress och hälften av dem säger att det beror på jobbet. Det ställs ofta höga krav på prestation, med dåliga motiv om varför och hur. Och dessutom är ju vi människor skapta så att vi vill göra vårt bästa, för att få höra att vi gör nytta och är duktiga. Men var går gränsen?

Och vem är det som ska säga ifrån när gränsen är på väg att passeras?

Där jag arbetade var vi många som påpekade att förhållandena var helt galna. Vår HR-chef han lyssnade och nickade. Men det blev ingen förändring. Han tog inget ansvar. Han lät det fortgå, som att det var tvunget att folk skulle bli sjukskrivna för att det skulle finnas bevis för att arbetsförhållandena var omänskliga. Istället pekade han finger tillbaka och sa att: ”ni får lära er hantera stress. Det ingår i jobbet.” Hans bild av var gränsen gick var en helt annan än den vi andra såg.

Att säga till en stressad person att ”du får lära dig hantera stressen”, är som att slänga ett barn i sjön och där säga ”nu får du lära dig simma”. Man sjunker bland uppgifterna utan att kunna reflektera över vad som är vad eller hur man ska göra, för man har ingen aning. Och de funktioner man behöver för att kunna göra val och tänka är utslagna.

Så vems är ansvaret? Jag tror att det handlar om att förstå vad stress är och gör med oss. Så att vi alla mycket tidigare kan identifiera situationer och tillfällen som inte är okej. Dessutom kan vi alldeles för lite om våra egna begränsningar, vad vi mår bra av och vad våra hjärnor klarar av. I alla fall var det så för mig. Jag trodde jag var odödlig, att jag kunde arbeta alla dagar, alla nätter och däremellan också ta hand om min familj och mig själv. Jag gjorde det jag trodde förväntades av mig, utan att reflektera över om jag orkade eller ville.

Och stress. Jag tänkte inte ens tanken att det var det jag utsatte mig för, än mindre visste jag hur jag skulle hantera den. Förrän det var för sent och jag ingick i statistiken, beviset på att våra arbetsförhållanden var under all kritik.

Vill ni läsa mer om vad stress gör med oss och hur vi kan jobba med oss själva för att lära oss leva på ett mindre stressfullt sätt, läs mer på Stressmottagningens hemsida.

Så ni där ute. Gör plats för lustfyllda saker, jobba lagom och ta hand om er.