Det är så lätt att peka på någon eller något utanför sig själv när man inte mår bra. Att skylla sin taskiga situation eller dåliga hälsa på någon annan. Det är ofta första reaktionen. Just för att det är så lätt. Och för att man då slipper allt besvär med att tänka om eller förändra själv. För inte är det väl fel på mig? Inte gör väl jag några misstag?
När jag sjukskrevs för utmattningssymptom (nu elva år sedan) så var det precis så jag gjorde. Jag tyckte att jag var ett offer för omständigheter, jag gjorde ju bara vad som förväntades av mig. När den värsta tröttheten var över blev jag arg. På alla runt mig som inte brytt sig om mig, för den omänskliga behandling som jag utsatts för. I mitt fall framför allt på jobbet. I Saga Widerbecks fall (huvudkaraktär i min bok) har hon sen hon var ung lekt med både tanken på och känslan av att få göra upp med sina plågoandar.
Tankarna uppstår när man hamnar i underläge – man hämnas för att få upprättelse. Det hjälper till att vända vågskålen rätt, förvandla ett underläge till ett överläge. Känslan av att få säga ”ha, där ser du!”
Men mår man så mycket bättre av att ge igen? Jag fortsätter att undersöka fenomenet hämnd.
Just nu läser jag boken ”Hämnd eller upprättelse” av Tomas Böhm och Suzanne Kaplan. Om hämndspiralens psykologi. Här lyfter de fram exempel på människor som kränkts, som ger igen och på så sätt själva blir förövare. Och precis detta tar jag fasta på i uppföljaren till Bara människor.
