Hej, jag är ny här

KRÖNIKA – 21 februari 2015

I veckan deltog jag i ett första möte med 80 kvinnor som ska bilda ett affärsnätverk. En bitvis skräckfylld upplevelse samtidigt som det kan bli hur bra som helst. Ett stort rum fyllt med starka och ambitiösa kvinnor. Några känner jag sen tidigare, de allra flesta är nya ansikten. Någon är känd från tv eller annan media. Och några följer jag redan på Instagram. Och där satt de nu – och bildade ett nätverk. Med mig.

För vem är väl jag? (Känner någon igen den där oerhört förminskande lilla frasen som så ofta dyker upp när man ger sig in i något nytt?)

Känslan av utanförskap och ett visst motstånd infann sig. Och Luther, Jante och Jesus knackade på axeln. Jag såg hur deltagare stod i klungor och skrattade. Jag sippade lite vin. Vem tror jag att jag är? Tills jag hör kvinnan som föreläser berätta att det är min hjärna som jobbar mot mig. Sedan generationer nedärvda reaktioner tycker inte alls att jag hör hemma i en grupp där jag inte känner någon. Att det dessutom är snygga, framgångsrika, kända och ambitiösa kvinnor runt mig gör ju inte saken lättare. Min hjärna vill ha igenkänning, enkla tankebanor och den vill inte utsättas för utmaningar. Den vill att jag ska sitta hemma framför tv:n, kanske kolla Instagram och där tänka att ”jo men tänk om man finge vara med.”

Jag har haft chefsjobb, jag har rådgivit ledningsgrupper, jag är mentor, jag har suttit i styrelser och jag har givit ut två romaner. Jag har två vuxna killar som jag är omåttligt stolt över och ett lyckligt äktenskap. ÄNDÅ dyker tvivlen upp. När lär man sig? Kanske aldrig? Nej, bättre inse att det handlar om ett ständigt lärande. En utbildning i sig själv. Så här fungerar jag. Och det här händer när jag utsätter mig för det här. Det här behöver jag.

”Var dig själv, alla andra är redan upptagna”, sa Oscar Wilde.

Klokt av Oscar, men fan vad svårt! Speciellt när man hamnar i en grupp smarta, snygga och drivande kvinnor. Mitt primal-jag säger att jag vill vara som dem, mitt överjag säger att jag känner efter för mycket. Jag är i alla fall oerhört glad att få sitta i samma rum som och känna kraften i 80 kvinnors ambition att nätverka. Det kommer att ske underverk, och tänk – jag är med!

press-9949

Det här är min ”styrkebild”. När jag ser den känner jag alltid att ”Ja, det här är jag.” Tack Elisabeth Ohlson Wallin som tog bilden.

 

 

0 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wordpress hemsida wordpress hemsida