Jag skriver fiktion. Jag hittar på, men jag blandar in verkliga element. Självklart. Det tror jag de flesta författare gör. Jag öser ur mina egna erfarenheter. Fantasin är en annan källa. Jag tar reda på saker. Gör research. Sen blandar jag ihop allt i en enda röra – och så blir det historier. Romaner. Och böckerna är fulla av personer. Huvudpersoner och bipersoner. De får inte bli för många, för då blir det rörigt. Men samtidigt får de inte vara för få, för då relaterar de inte till andra.
Somliga tycker sig känna igen personer i mina berättelser. En del känner igen sig själva. Andra tycker att personerna är lite för skruvade. Även om jag vet att verkligheten ibland överträffar historien. (Har vi inte alla mött dem? De där som borde vara med i en bok istället för att gå runt på staden.) Och just det här är bland det svåraste med att skriva, tycker jag. HUR mycket ska våga förtydliga (läs överdriva) karaktärsdragen utan att personerna uppfattas som konstlade eller sjuka? För när de blir det så blir de inte trovärdiga. Samtidigt som de inte får bli för platta, för då blir de ointressanta.
Någon gång har jag lånat drag av en bekant och varit lite orolig för vad personen ska tycka. Det har visat sig vara obefogad oro. Tvärtom är det många som erbjudit sig att bidra med idéer och karaktärsdrag till nya böcker. Och vem vet? Kanske blir det en bit av dig som dyker upp i en framtida roman.
