Månadsvis arkiv: april 2015
TÄVLING – dela, tagga, vinn
Dela boktrailer, vinn bok och finaste sommarväskan
Nu finns det en fin boktrailer till min andra bok, Vanliga människor glömmer och går vidare. Den härliga sången har Göran Samuelsson bidragit med. Låten heter Vanliga människor 🙂
Naturligtvis vill vi ha hjälp att sprida boktrailern och budskapet om boken och ber dig dela på Facebook eller Instagram. Och som tack deltar du i utlottningen av sommarens finaste väska ”City” från Lidby Living (bild hittar du på mitt Instagram – anneliljeroth – eller på min hemsida anneliljeroth.se) och ett signerat exemplar av boken.
Boktrailern hittar du på Youtube om du söker på Vanliga människor. (Kunde tyvärr inte lägga in länk till den här.)
Hashtagga ditt inlägg med #vanligamänniskor så har DU chans att vinna.
Tävlingen pågår fram till 25/5 och vinnaren meddelas via mejl på Mors dag den 31/5.
Man är inte elak för att man säger nej
Träden knoppas, fåglarna kvittrar, det är ljust länge på kvällarna. Uteserveringarna fylls på med kaffesugna och pratsamma människor. Folk dricker vin efter jobbet. Det är vår! Kan det vara bättre? Förväntningarna står som spön i backen. ”Det är så mycket nu.”
Nu ska vi få lite färg på kinderna, vi ska springa milen och träna för triathlon, fixa till i trädgården, olja in trädgårdsmöblerna. plantera om krukorna och släpa fram grillen. För dem som har mindre barn hopas inbjudningar till avslutningar och picknickar, föräldrasamlingar och vi hinner inte blinka förrän det är skolavslutning och midsommar. Sen vänder det.
Säg nej.
Tag tillfället att njuta av våren. Sitt under ett träd och lyssna till hur det knoppas.
Ta hand om dig själv den här våren. Du kommer inte ångra dig. Man är inte elak för att man säger nej.
Snart, mycket snart, i min trädgård. Jag sätter mig ner och väntar på att äppelträdet ska slå ut.
Sverige mår psykiskt dåligt
KRÖNIKA – den 18 april 2015
Under en period i mitt liv var jag långtidssjukskriven, för utmattningssymptom. Det absolut viktigaste jag lärde mig under den perioden var att ”Om det du gör inte fungerar – ändra på det.” Och det gjorde jag. Jag gick inte tillbaka till den arbetsplats på vilken jag hade blivit utarbetad och sjuk. Jag klarade faktiskt inte ens av att sätta min fot innanför dörren där utan att känna hur kroppsminnet kickade in, kallsvetten kom och hjärtat slog.
I veckan som gick läste jag en insändare i en av våra stora dagstidningar. En grupp professorer konstaterar att Sverige mår psykiskt sämre än tidigare. De psykiska diagnoserna utgör nu 40 procent av samtliga sjukskrivningar och det bara ökar. De tycker att det är hög tid för chefer och ledare att ta sitt ansvar. De tycker att ”någon annan” ska ta ansvar. De här forskarna skriver att ”höga krav och otydlighet i arbetet är påfrestande” – jasså menar ni? Och så där fortsätter de. Radar upp självklarhet efter självklarhet. Och slutsatsen är att arbetsgivarna borde arbeta mer med förebyggande verksamhet, för att det är billigare än att människor blir sjukskrivna. (Det var här jag blev riktigt trött.)
”En bra människa är en död människa”, sa en vän som är väl insatt i hur svensk sjukvård fungerar. Ingen säger det men alla vet om det. När vi dör slutar vi kosta pengar för våra arbetsgivare, för samhället, försäkringsbolagen etc. Det blir liksom enklare då för dem som bevakar sina pengapåsar. För de vill inte kosta på, om de slipper. Nej, hellre bekosta en studie som kan peka finger på att ansvaret är någon annans. MEN nu är det så att vi nog alla vill ha en behaglig resa fram tills vi möter vårt öde. INGEN vill må dåligt.
Så varför ändrar vi inte på det som inte fungerar? Jag återkommer till artikelförfattarna, som beskriver problemet som kunskapsluckor. Vi vet för lite om sambanden mellan arbete, psykisk ohälsa och sjukskrivning, påstår de. Men redan när jag sjukskrevs, för 12 år sedan, var vi många som drabbas av psykisk ohälsa på grund av stress, överbelastning, otydliga krav etc. Så, herre gud, vad är det vi inte fattar?
Jag mår toppen idag. Jag styr min egen tid, är visserligen dubbelarbetande kulturarbetare, men jag har gjort aktiva val och älskar det jag gör. Så borde alla få känna. Kanske är det dags att göra en fundamental omprövning av hur arbetslivet fungerar, att börja lita på att de som inte mår bra verkligen menar det, sluta söka efter samband och orsaker, och istället ändra på det som inte fungerar. Lägg pengarna på att GÖRA något istället för att utreda det vi redan vet. Nu. Sverige ska inte behöva må dåligt.
Det var en gång…
… en ung gymnasist. 17 år tror jag visst att hon var. Hon gick humanistisk linje på gymnasiet, för att hennes bästa kompis valde den linjen och då gjorde hon det också. Läste franska, tyska och latin. Tyckte väl att skolan var ganska trist för hon visste inte riktigt vad hon skulle ha sina kunskaper till. Men språk har man ju alltid användning för, fick hon höra.
Svenska språket då? Jo visst var det viktigt men det kunde hon ju redan, tyckte hon. Tills hon en dag fick en ny lärare i svenska. Kerstin. Kerstin sprudlade och ville att klassen skulle läsa Strindberg. De skulle analysera hans sätt att sätta samman meningar, och då inte bara var subjekt och predikat hade placerats utan hur han ”målade” med språket. Svenska språket blir inte bättre än så här, sa Kerstin. Sen fick gymnasisten öva på att själv formulera sig, och se det visade sig att svenska språket nog är rätt svårt, det också. Men spännande.
Vad lärde sig då denna 17-åring mer av Kerstin? Jo att man med språket kan fånga människor. Man kan underhålla dem, lära dem, ge dem insikter eller något att fundera över. Man kan också skapa bilder, av människor, miljöer och situationer. Språk är magi. Språk kan vara makt. Den som kan språket kan ta sig fram överallt.
Än idag tänker den 17-åriga gymnasisten (som nu blivit något äldre) på Kerstins entusiasm. Kanske var det där nyfikenheten väcktes? Kanske var det där en författare föddes?
Länge leve boken
Jag får mejl från personer som just läst min första bok, som skriver att de sent om sider läst boken. Men hur gammal blir en bok, undrar jag? Ett år? Ett halvår? Tre år? Eller lever den för evigt? Min debutroman kom i september 2013, och jag tycker nog att den håller måttet än. Och kanske är det till och med så att det är nu den lever som bäst, när den fått sina läsare?
Vi som skriver gör det för att lämna något efter oss, ett bestående avtryck som ska finnas där för alltid. Våra barn ska kunna säga att ”jo hon var författare och skrev de här böckerna.” Fysiskt kommer de att finnas där och läsare kommer att ha dem i sin bokhylla. Och själv skulle jag ju gärna se att mina böcker överlever mig, att de får vara med länge.
Men bokindustrin har blivit som modeindustrin. Snabbt in, lika snabbt ut, och in med nytt. De böcker det talas och skrivs om är alltid de nya böckerna, det senaste. Som om vi inte är med om vi läser gamla böcker? Bokläsare är som modelejonen, vill hänga med. Och vi är precis lika påverkbara, det andra läser det läser vi också. (Nåväl, jag ska inte ge mig in på sociala normer och hur grupptryck påverkar vårt beteende.)
Skulle vilja slå ett slag för bokens bidrag till att skynda långsamt. Njut av en bok. Låt orden sjunka in. Smek omslaget och fundera på vad författarens intention med historien var. Läs det som du blir nyfiken på, inte enbart det som nyss släppts. Boken överlever. Länge leve boken.
Här ett annat användningsområde för boken. Rut 6 år har ritat av omslaget till Bara människor.
After påsk med manus
Långhelger och traditioner är underbara, som ett ledighetsrus, men som tillåter frosseri och lättja. Påsken är alldeles speciell eftersom den är en försmak på månader av grönska och värme. En milstolpe i almanackan. Ett gott tecken. Det grå är över, nu väntar en tid med ljus.
Den här påsken blev det både skidåkning och sol. Ägg, lax, vänner och skratt. Alldeles för lite sötsaker, men så har jag inte längre några små barn som kräver påskägg med kilovis av lösgodis. Nu väntar återhämtning och rutiner. Men fortfarande några dagar i grönska och sol.
Och mitt manus har vilat, precis som jag. Nu. Skriver nytt, skriver om, skriver mer, stryker. Så ser livet ut – after påsk.
Odödlig litteratur
KRÖNIKA – 4 april 2015
Det finns sätt att överleva sig själv. Det kräver genialitet, skapande och envishet. Vi minns våra stora arkitekter, tonsätter och naturligtvis författare. God litteratur överlever allt. Vi minns Strindberg, Hemingway, Söderberg, Dagerman och naturligtvis Astrid Lindgren. På ett plågsamt sätt har vi påmints om detta nu när Tomas Tranströmer har lämnat oss.
Det finns berättelser som aldrig lämnar oss, och det finns de som flyter förbi. De senare är behagliga men lämnar inget större eftermäle. Vi behöver båda typerna av historier. Vi gillar olika. Men det är något visst med vissa.
I skolan läste vi nog alla Strindbergs Röda rummet och Idioten av Dostojevski, för att vi var tvungna. Jag tackar mina studier i litteraturvetenskap för att jag ibland läser med andra ögon, läser historier som jag inte skulle hittat om det inte vore för att jag intresserat mig för litteratur, inte bara velat läsa böcker. (Där finns en skillnad.) Några tips; Stig Dagermans novell Att döda ett barn, som är bland det starkaste jag läst, om mannen som ska döda ett barn, där berättaren redan från start vet vad som kommer att ske. Nadime Gordimers Tåget från Rhodesia, eller Ernest Hemingways Berg som vita elefanter. Det senare en fem sidor lång dialog som lämnar allt åt fantasin.
Litteraturen kryllar av små – och stora – guldkorn. Tänkvärt. Det som är gemensamt för de historier vi minns är att de lämnar spår efter sig och tvingar oss att tänka om, tänka annorlunda, fundera. Vi kan inte glömma karaktärerna. Personligen så älskar jag det.
Tranströmer var en sådan ordets mästare. Hans rader lämnar allt och absolut ingenting. De är odödliga, kommer att leva i all evighet. Läsare och intresserade, studenter och forskare, kommer att läsa, diskutera och analysera. Vad var det egentligen han ville visa oss? Hur underbart är inte det! Och är inte det alla kreatörers sanna dröm, att få lämna något efter sig?
April och tystnad
Våren ligger öde
Det sammetsmörka diket
krälar vid min sida
utan spegelbilder.
Det enda som lyser
är gula blommor.
Jag bärs i min skugga
som en fiol
i sin svarta låda.
Det enda jag vill säga
glimmer utom räckhåll
som silvret
hos pantlånaren.
(Tomas Tranströmer, ur Sorgegondolen 1996)
