Månadsvis arkiv: maj 2015
Och vinnarna är…
Tusen tack alla som varit med och delat boktrailern Vanliga människor och tävlat om signerade exemplar av Vanliga människor glömmer och går vidare, och fin väska från Lidby Living. Idag – på mors dag – har vinnarna dragits. Dragningen har övervakats och dokumenterats. Här är resultatet.
Trumvirvel och spänning…
Grattis Carina Nildén! Som vinner bok och väska.
Dessutom vinner två personer var sitt signerat exemplar av Vanliga människor glömmer och går vidare.
Anja L (som anmält sin tävlan på bloggen) och Emy Mattson (som finns på Författare på Facebook) har var sitt signerat exemplar att vänta med posten.
Hör av er med adresser! GRATTIS!!!
Jag skriver inte deckare
Sommaren står för dörren. Årets största läsperiod. Det är nu de flesta laddar upp med böcker som ska underhålla oss under ledigheten. Vi kommer att sitta på bryggan, i solstolen, eller på altanen och läsa, smutta vin och knapra nötter. Romantik, biografier, historia, samtidsberättelser, Augustvinnare, men störst av allt är deckargenren.
Att skriva deckare har visat sig framgångsrikt. Deckare är underhållande och avkopplande. Vi som läser suktar efter nya mordgåtor och nya problemlösande karaktärer att lära känna och följa. En deckare ska skildra brott, ett eller flera, den ska vara ett mysterium för läsaren. Ordet deckare härstammar från ordet detektiv. Men problemlösaren kan också vara polis, eller präst, eller journalist, eller kanske en psykolog. När vi letar efter deckare i bokhandeln är det vad vi förväntar oss.
Jag skriver inte deckare. Huvudpersonen i mina böcker är i och för sig journalist, och där finns en polis med i handlingen, och visst handlar det om brott, flera stycken till och med, men deckare? Nej. Inte i ordets rätta bemärkelse. Även om jag inser att det kanske varit en fördel att hamna i deckargenren. (Just läst ett par böcker som försöker det tricket, och det verkar ju funka, men visst blir jag lite besviken när jag slår ihop sista sidan.)
Jag gillar deckare, men vill att det ska vara just det rubriken säger mig – en deckare.
Jag skriver inte deckare. Jag har skrivit två romaner, fulla av intriger och mänskliga tillkortakommanden. De finns under rubriken romaner. Mina karaktärer är inte felfria, de kan till och med vara rätt klumpiga och oförutsägbara, precis som vi människor är. De söker efter svar på mänskliga mysterier, sådant som kanske inte alltid är så lätt att finna, för svaren kanske inte alltid är så enkla. Men även det kan bli medryckande historier, även om de kan vara svårare att hitta i bokhandelns hyllor.
För dig som inte vill läsa deckare i sommar. Bara människor och Vanliga människor glömmer och går vidare, finns säkrast att hitta under rubriken romaner, hos nätbokhandlarna, Akademibokhandeln och vissa fristående bokhandlare. Eller inboka mig så skickar jag ett signerat exemplar.
Vilket intresse!
Tävlingen är avslutad! Och jag är överväldigad över hur boktrailern Vanliga människor har delats i sociala medier. På Facebook, på Instagram, via LinkedIn. Och lika glad är jag över alla glada tillrop. ”En ovanlig och fin boktrailer som gör mig nyfiken.”
Nu har varje tävlingsdeltagare fått sitt namn på en lapp och urnan är redo för dragning – på söndag meddelas vinnarna. JA, vinnarna. För, som en bonus och eftersom så många är med och tävlar, förutom en förstapristagare som vinner både signerad bok och den fina väskan från Lidby Living, så kommer ytterligare två deltagare att få ett signerat exemplar av Vanliga människor glömmer och går vidare. Glad sommar!
Håll tummarna! Och fortsätt gärna dela Vanliga människors boktrailer.
Med utsikt över The Bay
Det har varit omtumlande dagar. Sitter just nu i Sausalito, vid kanten av The Bay och blickar bort mot San Francisco. En stad som ofta ligger dold i dimman. Idag syns konturerna väl och till vänster om staden tornar Alcatraz upp sig. En alldeles magnifik utsikt. Det är lördag och folk paddlar förbi, ett sjölejon sticker upp nosen ur vattnet. Otroligt rogivande.
Det sägs att det är på barnen man ser att åren går.
Igår firade vi vår äldste sons Gratulation från USFCA, University of San Francisco California. Han har numera en Bachelor of Arts. Fyra år har gått. Fyra år fyllda av golf och studier. Det känns som det var igår vi åkte hit för att installera honom i studentrummet där han bodde första året. Igår lyssnade jag till historierna han och hans lagkamrater och coacher delade på mottagningen efter ceremonin – och tänkte att han är vuxen nu och redan rik på upplevelser.
Emil med sin coach Dr Gary Nelson och lagkamrat Jobim Carlos
San Francisco från Sausalito
Puffiga ögon
Jag fortsätter min resa in i 50-åringens vardag. Vår tids skönhetsideal haglar som småsten runt huvudet på mig. Kanske är det så att när jag nu bestämt mig för att utforska fenomenet lite närmare så upptäcker jag dem också allt oftare. Och mitt eget förhållanden till dem. Herregud, jag är en vandrande måltavla.
Hör på den här:
Är i San Francisco. Vi promenerar Gate Avenue fram, från Union Square upp mot China Town och en man utanför en affär skriker åt mig. ”Mam, let me fix your eyes.” Jag vänder mig förvånad om. ”Ja, jag lovar att du kommer att se mycket bättre ut,” säger han. Varningsklockan ringer, men okej, jag låter honom visa mig. Lite förnärmad över hans påpekande, nyfiken, men också rätt övertygad om att det tyvärr inte finns så mycket att göra åt att det blir rynkor runt ögonen på en 50-årig kvinna. Men vad tusan, tänker jag (kanske finns där ändå något undermedel.) Jag blir insmord med serum och kräm som ska massera och fylla på med proteiner runt ögat. Han ser lite sur ut när jag strax därefter tackar och går. ”Just wait ten minutes”, ropar killen när jag går ”du kommer att se stor skillnad”. Vid kafébordet, en stund senare frågar jag mitt sällskap om de ser någon skillnad (bara ett öga fick behandlingen) – och de svarar att det insmorda ögat nog ser lite svullet ut. Haha!
Varför ropade han på just mig? Jo jag ingår i en grupp som genom att definieras som utanför normen för skönhet och ideal, är en mycket värdefull målgrupp. Känner man oss 50-åringar så vet man att de flesta av oss är fåfänga och vi har ofta råd. Skulle det vara okej att ha rynkor under ögonen skulle ju ingen tjäna pengar på att sälja serum och proteinkrämer. Och skulle den kräm finnas som hjälpte mot puffat så skulle alla andra vara utslagna ur matchen.
Varför stannade jag? Vad kan jag lära av om mig själv? Jo för att jag är 50+, fåfäng, påverkad av idealen, men också nyfiken på vad han trodde sig kunna hjälpa mig med. Som visade sig vara – absolut ingenting. Jag tänker att jag nog ändå vet bäst själv – så himla skönt.
Ögonen då, undrar ni? Puffiga? Självklart! Men efter en lång flygresa, jetlag i kroppen och nästan ingen sömn på två dygn skulle vem som helst ha trötta ögon. Killen på Gate Ave då? Nej, att sälja dyra krämer genom att göra puffiga ögon ännu mer svullna, det fungerar inte på någon. Inte ens på en 50-åring. Botemedlet heter solglasögon.
50 och mot strömmen
Jag fortsätter fundera över vad som händer när man fyllt 50. Jag googlar, läser och söker tips. Det är inte nog med att arbetsmarknaden har förutfattade meningar om vad en 50-åring kan bidra med. Jag upptäcker att det finns oskrivna regler för hur en 50-åring ska leva och bete sig. Ät sunt och börja cykla, tipsar en tidning. Använd inte bikini, är en annan.Kortkort är inte att tänka på, då bör man helst vara under 35.
”Livet är inte slut vid 50”, är rubriken på en artikel i DN. (!) What!? Vem har trott det?
Gymnastikskor ska man sluta med vid 44, genomskinlig chiffongblus vid 40 och läderbyxor vid 34. Hästsvans kan man ha till man blir 51. (Allt enligt en undersökning som 2000 brittiska kvinnor svarat på.)
Så den andra sidan. Femtio är det nya trettio. Om det nu är siffrorna som är viktiga, så varför inte.
Jag minns min mormors femtioårs-dag. Så gammal hon var. Min mormor yrkesarbetade aldrig, hon skötte hem och fyra barn och nio barnbarn. Hon bakade goda bullar och var vådligt rädd för åska. Hon var snällheten själv. Inte ens uns av vassa armbågar där inte. På sin 50-årsdag hade hon varit hos frissan som lagt håret på henne och hon bar en ny fin blommig klänning. Min mormor ägde inte ett par byxor. I min garderob hänger jeansen på rad.
Dags att sätta ner foten, förklara krig mot förutfattade meningar. Jag tänker inte klippa håret, tänker fortsätta gå i gympadojjor och tunna blusar. Och jag kommer att använda bikini i sommar när det blir varmt i vattnet. Och vad avser arbetsmarknaden så tänker jag fortsätta skriva böcker så länge fingrarna hänger med.
50+ och stolt över det
Det här med ålder. Vilket gissel! Alla vill var unga. Men det är dags att vara tydlig, att komma ut. Jag är 50+. För min del betyder det att jag har ett hav av erfarenhet att ösa ur, att jag har vuxna barn och att jag lagt behovet av att göra karriär på hyllan. Däremot är jag nyfiken på livet, jag älskar att planera för framtiden, lära mig av de som är yngre och är hjärtligt tacksam för att jag har förmånen att få göra det jag tycker är roligt i livet (mitt författarskap).
Men yngre är bättre än äldre i vårt samhälle. Oavsett vad vi pratar om så är det sällan 50+ prioriteras före en yngre kandidat. I media, på arbetsmarknaden, i urval av olika slag. Åldersdiskriminering är ett faktum. Den finns överallt i vår vardag. Och inte minst i mig själv. Vill inte. Jag som alltid har sett mig som en del av ”ungdomskulturen” har plötsligt hamnat i en annan kategori. Ooops!
Med denna insikt förklarar jag mig med stolthet som 50+. Jag bestämmer mig för att arbeta MED istället för MOT, att göra 50+ till något attraktivt. Därmed inte sagt att jag kommer att glädjas med varje ny rynka, grått hår eller vallning som uppträder. De yttre attributen kan förändras, däremot ska jag stå upp för attityden. Det är häftigt att vara 50+. Jag ska sluta gömma undan min ålder, njuta av det faktum att jag är vuxen nog att fatta mina egna beslut. För jag har väl aldrig känt mig så FRI som nu. 50+ är rock´n roll. Med det önskar jag alla en skön maj-helg!
Tänk om Ester hade hetat Radhia
KRÖNIKA – den 2 maj 2015
Är det viktigt vad en romankaraktär heter? På tisdag ska jag och min författarkollega Susanne Boll prata om hur vi skapar våra romankaraktärer på Hamrelius bokhandel i Malmö. Hur kommer de till oss, hur växer de fram, hur förändras de genom berättelsen?
En del av karaktären är namnet. Det ska ge läsaren ledtrådar om vem personen är. Ålder, ursprung, etnisk bakgrund, kanske klass. Det är inte ovanligt att den som skapar har någon form av relation till namnet, kanske till och med en förebild, och förutfattade meningar som ska hjälpa till att gestalta figurens beteende.
I dagens DN berättar åtta författare om varför de valt de namn de valt på sina romankaraktärer, och det slår mig hur få av dem som vågar sig utanför den svenska namnnormen. Huvudpersonerna heter Ester, Alice, Roffe, Siri, Karin, Lena. Den som vågar ta ut svängarna är Martina Montelius, med Raisa och Madrigal. Så funderar jag själv på hur jag valt namn; Saga, Per, Anna och Viola. Och så tänker jag – att jag borde skämmas. För den värld, i vilken min historia utspelar sig, ser knappast ut sådan. I staden som jag valt som plats för mina historier är mångfald en självklarhet. Så varför får inte Abbas, Kacy, Daganya, Lachlan, Ladon eller Radhia vara med?
De flesta författare skriver om det som ligger nära till hands. ”Gräv där du står”, är ju ett vanligt råd. Eller ”ge läsarna vad läsarna vill ha”, är ett annat. Vi gör det lätt för oss. Men vad händer då med mångfalden, och med bilden av det land vi förmedlar? Vi borde inkludera, istället för exkludera, lyfta in mångfalden istället för att gestalta världen som världen inte ser ut, välja miljöer och platser som läsarna berikas av att få besöka. Millas kompis (i Vanliga människor glömmer och går vidare) borde ha fått namnet Rabab och när jag tänker den tanken så får min historia också en annan dimension. Och jag ger mig ut utanför min egen ”comfort zone”, tvingar mig själv att lära och förstå.
Om Ester i ”Utan personligt ansvar” hade fått heta Radhia, men fortfarande hade betett sig som Ester, så händer något med oss läsare. Ser vi på henne annorlunda? Och vad händer med Hugo Rask? Hur ser omvärlden på en man som avvisar en kvinna som Radhia på det sätt han gör? Om CG i ”All inclusive” hade fått heta Pekka så hade vi kanske inte varit lika förvånade över hans alkoholvanor? Att fundera över namnets betydelse blev plötsligt riktigt roligt. Och själv heter jag Anne. Vad säger det om mig?
