Och vinnarna är…
Tusen tack alla som varit med och delat boktrailern Vanliga människor och tävlat om signerade exemplar av Vanliga människor glömmer och går vidare, och fin väska från Lidby Living. Idag – på mors dag – har vinnarna dragits. Dragningen har övervakats och dokumenterats. Här är resultatet.
Trumvirvel och spänning…
Grattis Carina Nildén! Som vinner bok och väska.
Dessutom vinner två personer var sitt signerat exemplar av Vanliga människor glömmer och går vidare.
Anja L (som anmält sin tävlan på bloggen) och Emy Mattson (som finns på Författare på Facebook) har var sitt signerat exemplar att vänta med posten.
Hör av er med adresser! GRATTIS!!!
Jag skriver inte deckare
Sommaren står för dörren. Årets största läsperiod. Det är nu de flesta laddar upp med böcker som ska underhålla oss under ledigheten. Vi kommer att sitta på bryggan, i solstolen, eller på altanen och läsa, smutta vin och knapra nötter. Romantik, biografier, historia, samtidsberättelser, Augustvinnare, men störst av allt är deckargenren.
Att skriva deckare har visat sig framgångsrikt. Deckare är underhållande och avkopplande. Vi som läser suktar efter nya mordgåtor och nya problemlösande karaktärer att lära känna och följa. En deckare ska skildra brott, ett eller flera, den ska vara ett mysterium för läsaren. Ordet deckare härstammar från ordet detektiv. Men problemlösaren kan också vara polis, eller präst, eller journalist, eller kanske en psykolog. När vi letar efter deckare i bokhandeln är det vad vi förväntar oss.
Jag skriver inte deckare. Huvudpersonen i mina böcker är i och för sig journalist, och där finns en polis med i handlingen, och visst handlar det om brott, flera stycken till och med, men deckare? Nej. Inte i ordets rätta bemärkelse. Även om jag inser att det kanske varit en fördel att hamna i deckargenren. (Just läst ett par böcker som försöker det tricket, och det verkar ju funka, men visst blir jag lite besviken när jag slår ihop sista sidan.)
Jag gillar deckare, men vill att det ska vara just det rubriken säger mig – en deckare.
Jag skriver inte deckare. Jag har skrivit två romaner, fulla av intriger och mänskliga tillkortakommanden. De finns under rubriken romaner. Mina karaktärer är inte felfria, de kan till och med vara rätt klumpiga och oförutsägbara, precis som vi människor är. De söker efter svar på mänskliga mysterier, sådant som kanske inte alltid är så lätt att finna, för svaren kanske inte alltid är så enkla. Men även det kan bli medryckande historier, även om de kan vara svårare att hitta i bokhandelns hyllor.
För dig som inte vill läsa deckare i sommar. Bara människor och Vanliga människor glömmer och går vidare, finns säkrast att hitta under rubriken romaner, hos nätbokhandlarna, Akademibokhandeln och vissa fristående bokhandlare. Eller inboka mig så skickar jag ett signerat exemplar.
Vilket intresse!
Tävlingen är avslutad! Och jag är överväldigad över hur boktrailern Vanliga människor har delats i sociala medier. På Facebook, på Instagram, via LinkedIn. Och lika glad är jag över alla glada tillrop. ”En ovanlig och fin boktrailer som gör mig nyfiken.”
Nu har varje tävlingsdeltagare fått sitt namn på en lapp och urnan är redo för dragning – på söndag meddelas vinnarna. JA, vinnarna. För, som en bonus och eftersom så många är med och tävlar, förutom en förstapristagare som vinner både signerad bok och den fina väskan från Lidby Living, så kommer ytterligare två deltagare att få ett signerat exemplar av Vanliga människor glömmer och går vidare. Glad sommar!
Håll tummarna! Och fortsätt gärna dela Vanliga människors boktrailer.
TÄVLING – dela, tagga, vinn
Dela boktrailer, vinn bok och finaste sommarväskan
Nu finns det en fin boktrailer till min andra bok, Vanliga människor glömmer och går vidare. Den härliga sången har Göran Samuelsson bidragit med. Låten heter Vanliga människor 🙂
Naturligtvis vill vi ha hjälp att sprida boktrailern och budskapet om boken och ber dig dela på Facebook eller Instagram. Och som tack deltar du i utlottningen av sommarens finaste väska ”City” från Lidby Living (bild hittar du på mitt Instagram – anneliljeroth – eller på min hemsida anneliljeroth.se) och ett signerat exemplar av boken.
Boktrailern hittar du på Youtube om du söker på Vanliga människor. (Kunde tyvärr inte lägga in länk till den här.)
Hashtagga ditt inlägg med #vanligamänniskor så har DU chans att vinna.
Tävlingen pågår fram till 25/5 och vinnaren meddelas via mejl på Mors dag den 31/5.
Länge leve boken
Jag får mejl från personer som just läst min första bok, som skriver att de sent om sider läst boken. Men hur gammal blir en bok, undrar jag? Ett år? Ett halvår? Tre år? Eller lever den för evigt? Min debutroman kom i september 2013, och jag tycker nog att den håller måttet än. Och kanske är det till och med så att det är nu den lever som bäst, när den fått sina läsare?
Vi som skriver gör det för att lämna något efter oss, ett bestående avtryck som ska finnas där för alltid. Våra barn ska kunna säga att ”jo hon var författare och skrev de här böckerna.” Fysiskt kommer de att finnas där och läsare kommer att ha dem i sin bokhylla. Och själv skulle jag ju gärna se att mina böcker överlever mig, att de får vara med länge.
Men bokindustrin har blivit som modeindustrin. Snabbt in, lika snabbt ut, och in med nytt. De böcker det talas och skrivs om är alltid de nya böckerna, det senaste. Som om vi inte är med om vi läser gamla böcker? Bokläsare är som modelejonen, vill hänga med. Och vi är precis lika påverkbara, det andra läser det läser vi också. (Nåväl, jag ska inte ge mig in på sociala normer och hur grupptryck påverkar vårt beteende.)
Skulle vilja slå ett slag för bokens bidrag till att skynda långsamt. Njut av en bok. Låt orden sjunka in. Smek omslaget och fundera på vad författarens intention med historien var. Läs det som du blir nyfiken på, inte enbart det som nyss släppts. Boken överlever. Länge leve boken.
Här ett annat användningsområde för boken. Rut 6 år har ritat av omslaget till Bara människor.
Odödlig litteratur
KRÖNIKA – 4 april 2015
Det finns sätt att överleva sig själv. Det kräver genialitet, skapande och envishet. Vi minns våra stora arkitekter, tonsätter och naturligtvis författare. God litteratur överlever allt. Vi minns Strindberg, Hemingway, Söderberg, Dagerman och naturligtvis Astrid Lindgren. På ett plågsamt sätt har vi påmints om detta nu när Tomas Tranströmer har lämnat oss.
Det finns berättelser som aldrig lämnar oss, och det finns de som flyter förbi. De senare är behagliga men lämnar inget större eftermäle. Vi behöver båda typerna av historier. Vi gillar olika. Men det är något visst med vissa.
I skolan läste vi nog alla Strindbergs Röda rummet och Idioten av Dostojevski, för att vi var tvungna. Jag tackar mina studier i litteraturvetenskap för att jag ibland läser med andra ögon, läser historier som jag inte skulle hittat om det inte vore för att jag intresserat mig för litteratur, inte bara velat läsa böcker. (Där finns en skillnad.) Några tips; Stig Dagermans novell Att döda ett barn, som är bland det starkaste jag läst, om mannen som ska döda ett barn, där berättaren redan från start vet vad som kommer att ske. Nadime Gordimers Tåget från Rhodesia, eller Ernest Hemingways Berg som vita elefanter. Det senare en fem sidor lång dialog som lämnar allt åt fantasin.
Litteraturen kryllar av små – och stora – guldkorn. Tänkvärt. Det som är gemensamt för de historier vi minns är att de lämnar spår efter sig och tvingar oss att tänka om, tänka annorlunda, fundera. Vi kan inte glömma karaktärerna. Personligen så älskar jag det.
Tranströmer var en sådan ordets mästare. Hans rader lämnar allt och absolut ingenting. De är odödliga, kommer att leva i all evighet. Läsare och intresserade, studenter och forskare, kommer att läsa, diskutera och analysera. Vad var det egentligen han ville visa oss? Hur underbart är inte det! Och är inte det alla kreatörers sanna dröm, att få lämna något efter sig?
April och tystnad
Våren ligger öde
Det sammetsmörka diket
krälar vid min sida
utan spegelbilder.
Det enda som lyser
är gula blommor.
Jag bärs i min skugga
som en fiol
i sin svarta låda.
Det enda jag vill säga
glimmer utom räckhåll
som silvret
hos pantlånaren.
(Tomas Tranströmer, ur Sorgegondolen 1996)
Blivit kund hos Storytel
Ljudböcker verkar vara ”the shit”. Alla pratar om dem, alla lyssnar. Och om bara några veckor släpper ljudboksförlaget HörOpp min debutroman Bara människor. Det är Katarina Lundgren Hugg som just nu håller på att läsa in boken. Hon har en alldeles särdeles bra berättarröst! Det kommer bli toppen!
Därför har jag nu signat upp som kund hos Storytel och ska göra min debut som ljudboksläsare/lyssnare. Vad bör jag börja med?
Ljudbok – Bara människor blir ljudbok!
Tjoho! Nu kan jag berätta att ljudboksförlaget HörOpp har köpt rättigheterna att göra ljudbok av Bara människor. Med option för Vanliga människor glömmer och går vidare också. Så nu hoppas jag på att en vacker, och kanske dramatisk stämma, läser in Bara människor och att Bara människor blir en ljudbokssuccé! HörOpp ger ut väldigt många fina författare – och nu får jag vara en del av detta. Slut på meddelandet från en väldigt glad författare.
Här bor Saga och de andra
Idag uppmärksammade jag en bloggrecension av Bara människor. Cattis boktips har läst och skriver om den här. Alltid kul med uppmärksamhet. Men för att underlätta för Cattis fortsatta läsning – hoppas ju att hon även ska vilja läsa Vanliga människor glömmer och går vidare – så har jag ritat av huset på Smedjegatan 6, så som jag har bestämt att det ser ut i boken.
Från Smedjegatan 6 går man över gården för att komma till entrén. Till höger om huvudingången, på nere botten, bor Saga själv i sin nyrenoverade tvårumslägenhet. Mitt emot henne, också på nedre botten, bor fröken Andersson. En trappa upp, över Saga, bor familjen Swedmark och mitt emot dem bor Wille Weber. Högst upp i huset, i en fin paradvåning, bor paret Norder.
Svårare än så är det inte.
Hur ser det ut i verkligheten? Jo som nedan. Det är ett mycket vackert sekelskifteshus, som idag ägs av Bo Fredriksson. Och jo då, han har läst Bara människor och har ingenting emot att jag placerat mina karaktärer i hans hus och dessutom ändrat lite på utformningen. Nej, han verkade snarare nöjd att få bidra till en stunds underhållning från Smedjegatan 6.
Den välbehövliga vilan
Dan för dan. Det är bara två dagar kvar till julafton, dagen då allt ska vara perfekt. Skinkan griljerad, paketen inhandlade och inslagna, sillen inlagd, doft av hyacint och gran i hemmet. Nåväl… I den bästa av världar kanske? Eller kanske i en alldeles för tillrättalagd värld? Vad gör lite damm i hörnen? Eller en bränd skinka? (Viveca Sten lade ut en bild på Instagram igår, på en alldeles svart skinka. Fniss.) Julen ska ju ändå vara glädjens högtid.
Jag minns en jul för många år sedan, när barnen var små. Kraven var skyhöga, av mig, på mig. Och en brysk ton i telefonen fick mig att börja storgråta. Och när alla skulle le, vara glada och hälsa på tomten, då fick jag hög feber. Kroppen sa ifrån. Allt var orimligt. Aldrig mer!
I dagarna fyra har jag och min författarkompis Susanne Boll signerat böcker hos bokhandlare runt om i Stockholm, mitt i julstressen. Många är de som sprungit förbi utan att ens svara på ett ”hej”, med blicken fäst framåt, med tanken på vad som ska kryssas på inköpslistan. Men många trevliga samtal har vi också fått uppleva. Om böcker. Om skrivande. Om glädjen att läsa. Och några av våra böcker har hittat nya läsare.
Jag önskar Er alla en VILSAM jul, att stressen rinner av er och att ni känner er nöjda med den jul som blir. Fira det nya året, och de nya möjligheter som följer med det. Sköt om er!
