Tänk om Ester hade hetat Radhia

KRÖNIKA – den 2 maj 2015

Är det viktigt vad en romankaraktär heter? På tisdag ska jag och min författarkollega Susanne Boll prata om hur vi skapar våra romankaraktärer på Hamrelius bokhandel i Malmö. Hur kommer de till oss, hur växer de fram, hur förändras de genom berättelsen?

En del av karaktären är namnet. Det ska ge läsaren ledtrådar om vem personen är. Ålder, ursprung, etnisk bakgrund, kanske klass. Det är inte ovanligt att den som skapar har någon form av relation till namnet, kanske till och med en förebild, och förutfattade meningar som ska hjälpa till att gestalta figurens beteende.

I dagens DN berättar åtta författare om varför de valt de namn de valt på sina romankaraktärer, och det slår mig hur få av dem som vågar sig utanför den svenska namnnormen. Huvudpersonerna heter Ester, Alice, Roffe, Siri, Karin, Lena. Den som vågar ta ut svängarna är Martina Montelius, med Raisa och Madrigal. Så funderar jag själv på hur jag valt namn; Saga, Per, Anna och Viola. Och så tänker jag – att jag borde skämmas. För den värld, i vilken min historia utspelar sig, ser knappast ut sådan. I staden som jag valt som plats för mina historier är mångfald en självklarhet. Så varför får inte Abbas, Kacy, Daganya, Lachlan, Ladon eller Radhia vara med?

De flesta författare skriver om det som ligger nära till hands. ”Gräv där du står”, är ju ett vanligt råd. Eller ”ge läsarna vad läsarna vill ha”, är ett annat. Vi gör det lätt för oss. Men vad händer då med mångfalden, och med bilden av det land vi förmedlar? Vi borde inkludera, istället för exkludera, lyfta in mångfalden istället för att gestalta världen som världen inte ser ut, välja miljöer och platser som läsarna berikas av att få besöka. Millas kompis (i Vanliga människor glömmer och går vidare) borde ha fått namnet Rabab och när jag tänker den tanken så får min historia också en annan dimension. Och jag ger mig ut utanför min egen ”comfort zone”, tvingar mig själv att lära och förstå.

Om Ester i ”Utan personligt ansvar” hade fått heta Radhia, men fortfarande hade betett sig som Ester, så händer något med oss läsare. Ser vi på henne annorlunda? Och vad händer med Hugo Rask? Hur ser omvärlden på en man som avvisar en kvinna som Radhia på det sätt han gör? Om CG i ”All inclusive” hade fått heta Pekka så hade vi kanske inte varit lika förvånade över hans alkoholvanor? Att fundera över namnets betydelse blev plötsligt riktigt roligt. Och själv heter jag Anne. Vad säger det om mig?

IMG_1094

0 kommentarer

Sverige mår psykiskt dåligt

KRÖNIKA – den 18 april 2015

Under en period i mitt liv var jag långtidssjukskriven, för utmattningssymptom. Det absolut viktigaste jag lärde mig under den perioden var att ”Om det du gör inte fungerar – ändra på det.” Och det gjorde jag. Jag gick inte tillbaka till den arbetsplats på vilken jag hade blivit utarbetad och sjuk. Jag klarade faktiskt inte ens av att sätta min fot innanför dörren där utan att känna hur kroppsminnet kickade in, kallsvetten kom och hjärtat slog.

I veckan som gick läste jag en insändare i en av våra stora dagstidningar. En grupp professorer konstaterar att Sverige mår psykiskt sämre än tidigare. De psykiska diagnoserna utgör nu 40 procent av samtliga sjukskrivningar och det bara ökar. De tycker att det är hög tid för chefer och ledare att ta sitt ansvar. De tycker att ”någon annan” ska ta ansvar. De här forskarna skriver att ”höga krav och otydlighet i arbetet är påfrestande” – jasså menar ni? Och så där fortsätter de. Radar upp självklarhet efter självklarhet. Och slutsatsen är att arbetsgivarna borde arbeta mer med förebyggande verksamhet, för att det är billigare än att människor blir sjukskrivna. (Det var här jag blev riktigt trött.)

”En bra människa är en död människa”, sa en vän som är väl insatt i hur svensk sjukvård fungerar. Ingen säger det men alla vet om det. När vi dör slutar vi kosta pengar för våra arbetsgivare, för samhället, försäkringsbolagen etc. Det blir liksom enklare då för dem som bevakar sina pengapåsar. För de vill inte kosta på, om de slipper. Nej, hellre bekosta en studie som kan peka finger på att ansvaret är någon annans. MEN nu är det så att vi nog alla vill ha en behaglig resa fram tills vi möter vårt öde. INGEN vill må dåligt.

Så varför ändrar vi inte på det som inte fungerar? Jag återkommer till artikelförfattarna, som beskriver problemet som kunskapsluckor. Vi vet för lite om sambanden mellan arbete, psykisk ohälsa och sjukskrivning, påstår de. Men redan när jag sjukskrevs, för 12 år sedan, var vi många som drabbas av psykisk ohälsa på grund av stress, överbelastning, otydliga krav etc. Så, herre gud, vad är det vi inte fattar?

Jag mår toppen idag. Jag styr min egen tid, är visserligen dubbelarbetande kulturarbetare, men jag har gjort aktiva val och älskar det jag gör. Så borde alla få känna. Kanske är det dags att göra en fundamental omprövning av hur arbetslivet fungerar, att börja lita på att de som inte mår bra verkligen menar det, sluta söka efter samband och orsaker, och istället ändra på det som inte fungerar. Lägg pengarna på att GÖRA något istället för att utreda det vi redan vet. Nu. Sverige ska inte behöva må dåligt.

20140222-170419.jpg

0 kommentarer

Odödlig litteratur

KRÖNIKA – 4 april 2015

Det finns sätt att överleva sig själv. Det kräver genialitet, skapande och envishet. Vi minns våra stora arkitekter, tonsätter och naturligtvis författare. God litteratur överlever allt. Vi minns Strindberg, Hemingway, Söderberg, Dagerman och naturligtvis Astrid Lindgren. På ett plågsamt sätt har vi påmints om detta nu när Tomas Tranströmer har lämnat oss.

Det finns berättelser som aldrig lämnar oss, och det finns de som flyter förbi. De senare är behagliga men lämnar inget större eftermäle. Vi behöver båda typerna av historier. Vi gillar olika. Men det är något visst med vissa.

I skolan läste vi nog alla Strindbergs Röda rummet och Idioten av Dostojevski, för att vi var tvungna. Jag tackar mina studier i litteraturvetenskap för att jag ibland läser med andra ögon, läser historier som jag inte skulle hittat om det inte vore för att jag intresserat mig för litteratur, inte bara velat läsa böcker. (Där finns en skillnad.) Några tips; Stig Dagermans novell Att döda ett barn, som är bland det starkaste jag läst, om mannen som ska döda ett barn, där berättaren redan från start vet vad som kommer att ske. Nadime Gordimers Tåget från Rhodesia, eller Ernest Hemingways Berg som vita elefanter. Det senare en fem sidor lång dialog som lämnar allt åt fantasin.

Litteraturen kryllar av små – och stora – guldkorn. Tänkvärt. Det som är gemensamt för de historier vi minns är att de lämnar spår efter sig och tvingar oss att tänka om, tänka annorlunda, fundera. Vi kan inte glömma karaktärerna. Personligen så älskar jag det.

Tranströmer var en sådan ordets mästare. Hans rader lämnar allt och absolut ingenting. De är odödliga, kommer att leva i all evighet. Läsare och intresserade, studenter och forskare, kommer att läsa, diskutera och analysera. Vad var det egentligen han ville visa oss? Hur underbart är inte det! Och är inte det alla kreatörers sanna dröm, att få lämna något efter sig?

April och tystnad
Våren ligger öde
Det sammetsmörka diket
krälar vid min sida
utan spegelbilder.

Det enda som lyser
är gula blommor.

Jag bärs i min skugga
som en fiol
i sin svarta låda.

Det enda jag vill säga
glimmer utom räckhåll
som silvret
hos pantlånaren.
(Tomas Tranströmer, ur Sorgegondolen 1996)

IMG_8038.PNG

1 kommentar

Det var frågorna som läkte mig

KRÖNIKA – den 22 mars 2015

”Jag kommer att dö nu.”

Jag minns att jag hann tänka så. Allt jag såg var eldens framfart, när lågorna omfamnade mig, jag hann tänka att allt var över. Jag slog händerna för ansiktet, kanske skrek jag, kände hur en hand slet ner mig på golvet, min pojkvän lade sig över mig och på några sekunder var det över.

Det som skulle bli en trevlig fonduemiddag med vänner blev till ett eldinferno i vardagsrummet. Jag var 25 år och minns att jag blev utskälld av ambulansföraren för att jag inte hade haft kallt vatten på skadorna. Mitt ansikte var svett, ögonfransar och ögonbryn var borta, huden på handryggarna hade korvat sig och håret hade smält i klumpar runt ansiktet. Jag lades in på Karolinska Sjukhusets brännskadeavdelning och vårdades där i två veckor. Fullpumpad med petadin lät jag mina sår rengöras. Mitt svullna ansikte gjorde ont när jag åt eftersom sårskorpan sprack vid varje tugga. Mina händer bultade när jag sänkte dem. Rummet fylldes av blombuketter och hälsningar. Den viktiga tentan fick jag skjuta på framtiden. Jag minns att jag bestämde mig ”nu fixar jag det här.”

Det var den 25 mars och det är länge sedan nu. Det som finns kvar är ärren på mina handryggar.

När jag gick hem från avdelningen efter två veckor var jag nästan helt läkt. Jag har aldrig haft mardrömmar, eller ens tänkt tanken att det är synd om mig. Jag har aldrig anklagat någon, det var ren otur. Och allt tackar jag samtalen för. Att få prata om det, att om och om få berätta vad som hade hänt gjorde mig hel. Jag minns lappen utanför mitt rum där vårdpersonalen antecknade vem som varit inne i mitt rum och när. För att säkerställa att en ny person gick in nästa gång, för att åter igen kunna ställa frågan ”Hej, VAD har du råkat ut för?” Och jag berättade – om och om igen. Tömde mig och formulerade det jag upplevt.

Samtal är magi, bekräftelse och helande. Samtal borde skrivas ut på recept. Samtal borde stå på schemat i skolan. Konsten att berätta, och konsten att lyssna. Än idag tackar jag personalen på KS för vad de gjorde. Jag kunde blivit bitter, fått ärr i själen. Nu är ärren på handryggarna bara en påminnelse om att jag är tacksam.

 

IMG_4450

2 kommentarer

Det våras för kvinnorna

KRÖNIKA – 8 mars 2015

För ungefär 10 år sedan gjorde jag en kvalitativ studie för en kund och i det arbetat ingick att intervjua ett antal kommunikationsdirektörer i stora svenska organisationer . Jag ringde upp dem, frågade om de hade tid och möjlighet att diskutera frågan med mig. I vissa fall pratade vi direkt, i andra fall återkom jag senare när de hade tid. Och i några fall blev jag utskälld. För att jag inte förstod att jag inte kunde ringa dem på deras direktnummer, att jag borde boka tid, för de var viktiga fick inte störas. Och ALLA i den sista kategorin – var kvinnor.

Jag vill inte ge mig in på en analys av varför det var så här. Men gissa om jag var nedslagen. Jag minns att till och med min kund blev förvånad och bedrövad av min iakttagelse. Det här var ungefär samtidigt som Madeleine Albright, USA:s första kvinnliga utrikesminister, besökte Sverige och talade. Det bestående minnet av detta besök är hennes uttalande ”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra”, som senare (2005) också blev titeln på Liza Marklund och Lotta Snickares bok. Fylld av dråpliga historier om kvinnor i arbetslivet och om vårt ”jämställda” samhälle.

Men tiderna har förändrats. Det må vara månens energier som bytt plats (vissa påstår det) eller något annat. Men kvinnorna tar över. Och det händer nu. Kanske måste även vi i Sverige, precis som Tyskland nu gör, lagstifta om kvinnor på toppositioner? Det skulle absolut snabba upp processen. Men jag tror det händer ändå.

Varför? Jo för att kvinnligt företagande bubblar. Det sjuder av energi. Det är ju inte nödvändigtvis så att kvinnor måste ta mäns platser, vi skapar nya. Och när vi gör det så samverkar vi med andra kvinnor, för att det är roligare så. Vi har slutat motarbeta och börjat medarbeta. Det skrivs mycket om att kvinnor måste ”släppas fram” i våra organisationer. DI skriver till och med (ledare lördagen den 7 mars) att ägarna (läs männen) måste kunna se till mångfald ur många aspekter. De nya entreprenörerna, kvinnorna, gör det redan. Och Sveriges företagande kommer att se annorlunda ut i framtiden.

Men det är också så att för att nytt ska få plats måste gammalt rensas ut. Det är en universell lag. Och vi ser ju hur det händer också. Jaktresor och privatjet åker ut med badvattnet – och ger plats för nytänkande – och kvinnor.

Det händer nu. Mina telefonsamtal skulle fått ett annat bemötande idag.

Avslutningsvis. Med tanke på vårens ankomst, dagens datum och rubriken på den här krönikan: jag kan inte låta bli att dra på mungiporna när jag tänker mig Mel Brooks göra en film på temat ”män och affärer”. Det våras för affärsmannen kanske? Skulle kunna bli riktigt rolig.

IMG_0059

0 kommentarer

Hej, jag är ny här

KRÖNIKA – 21 februari 2015

I veckan deltog jag i ett första möte med 80 kvinnor som ska bilda ett affärsnätverk. En bitvis skräckfylld upplevelse samtidigt som det kan bli hur bra som helst. Ett stort rum fyllt med starka och ambitiösa kvinnor. Några känner jag sen tidigare, de allra flesta är nya ansikten. Någon är känd från tv eller annan media. Och några följer jag redan på Instagram. Och där satt de nu – och bildade ett nätverk. Med mig.

För vem är väl jag? (Känner någon igen den där oerhört förminskande lilla frasen som så ofta dyker upp när man ger sig in i något nytt?)

Känslan av utanförskap och ett visst motstånd infann sig. Och Luther, Jante och Jesus knackade på axeln. Jag såg hur deltagare stod i klungor och skrattade. Jag sippade lite vin. Vem tror jag att jag är? Tills jag hör kvinnan som föreläser berätta att det är min hjärna som jobbar mot mig. Sedan generationer nedärvda reaktioner tycker inte alls att jag hör hemma i en grupp där jag inte känner någon. Att det dessutom är snygga, framgångsrika, kända och ambitiösa kvinnor runt mig gör ju inte saken lättare. Min hjärna vill ha igenkänning, enkla tankebanor och den vill inte utsättas för utmaningar. Den vill att jag ska sitta hemma framför tv:n, kanske kolla Instagram och där tänka att ”jo men tänk om man finge vara med.”

Jag har haft chefsjobb, jag har rådgivit ledningsgrupper, jag är mentor, jag har suttit i styrelser och jag har givit ut två romaner. Jag har två vuxna killar som jag är omåttligt stolt över och ett lyckligt äktenskap. ÄNDÅ dyker tvivlen upp. När lär man sig? Kanske aldrig? Nej, bättre inse att det handlar om ett ständigt lärande. En utbildning i sig själv. Så här fungerar jag. Och det här händer när jag utsätter mig för det här. Det här behöver jag.

”Var dig själv, alla andra är redan upptagna”, sa Oscar Wilde.

Klokt av Oscar, men fan vad svårt! Speciellt när man hamnar i en grupp smarta, snygga och drivande kvinnor. Mitt primal-jag säger att jag vill vara som dem, mitt överjag säger att jag känner efter för mycket. Jag är i alla fall oerhört glad att få sitta i samma rum som och känna kraften i 80 kvinnors ambition att nätverka. Det kommer att ske underverk, och tänk – jag är med!

press-9949

Det här är min ”styrkebild”. När jag ser den känner jag alltid att ”Ja, det här är jag.” Tack Elisabeth Ohlson Wallin som tog bilden.

 

 

0 kommentarer

Alla har vi hemligheter

KRÖNIKA – 7 februari 2014

Följer ni Deckarna på SVT1? Sex deckarförfattare avslöjar vad det är som driver dem att ta död på människor i sina böcker. Jag har i alla fall suttit som klistrad framför tv:n de här kvällarna. Kanske inte så nyfiken på vad motiven till det fiktiva dödandet är som på författarna. Hur tänker de? Hur arbetar de? Hur skriver man ihop med någon? Varför väljer man att byta genre?

Som skrivande person så gillar jag att deltagarna delar med sig av sina mörka hemligheter. Jag får sympatier för dem som personer, MEN jag tycker nog att temat känns något fabricerat. Aningen krystat, att man mördar människor i böcker bara för att man haft traumatiska upplevelser i livet. Jag har lite svårt att förstå hur upprättelse uppstår i det? Jag saknar det sanna motivet? Vi möter kända författare som säljer stora upplagor när de släpper nya böcker. Sanningen är väl att de är duktiga på att fantisera och göra research, de hanterar skrivandet konst och försörjer sig på att andra roas av att läsa deras historier. Vi läsare gillar ruggigheter och drama, vi köper deras böcker. Det är väl en drivkraft stor nog att förklara varför de mördar? Mord säljer. Och missförstå mig inte, jag är väldigt imponerad av hur de öppnar sig och berättar. Det är starkt. Och de lyckas sätta ord på saker som jag bara tänkt och känt. Jag gillar att vi får möta författarna bakom bokomslagen, nya sidor av dem.

Men trots luddigheten i konceptet så har serien fått mig att fundera på vilka mina drivkrafter är. Varför skriver jag? För att bli läst, naturligtvis. Men jag tycker också att det är skönt att skriva av mig, att utforska mina egna mörka sidor med hjälp av ord. Så vilka är mina mörka hemligheter? Hur förnedrad och sårad har jag känt mig? Är jag arg på någon? Finns där någon jag skulle vilja ha ihjäl? Men framför allt; vad skulle hända om jag berättade om det mörka och hemliga? Vill jag verkligen det?

Det finns händelser, kanske framför allt föreställningar om saker och ting, som präglat mig och som länge begränsat hur jag levt och tänkt (kanske fortfarande). Saker som är svåra att identifiera, om man inte är uppriktig och ärlig, mot sig själv. Jag har hittat sidor av mig själv som jag absolut inte är stolt över, och som absolut fungerar som drivkrafter i mitt skrivande. Och som till delar också gjort att jag tagit avstånd till det som var. Jag skriver helt enkelt för att bli av med det hos mig själv som jag inte gillar. Fördomar, känslor, rädslor. Jag vill ersätta det med någon bättre, vilket är enklare i en fiktiv värld än i den vanliga världen. En del jag hittat, när jag sökt, skäms jag för men genom att skriva om det så kan jag titta på det, och sen lägga det åt sidan. Så fungerar jag. Det räcker för mig. Skrivande blir terapi. Kanske är det så även för Deckarna?

Men tack SVT1 – för underhållande tv och för funderingar runt drivkrafter och skrivande.

Och – Denise Rudberg – jag reagerade på något du sa den här veckan. Vi har setts några gånger i olika sammanhang – och jag har försökt prata med dig, men har inte uppfattat att du är intresserad av en sådan enkel person som mig, utan att du hellre håller dig till de du redan känner, de redan etablerade och kända författarna. MEN vill du äta lunch någon dag, eller bara prata över en kopp kaffe? Så skulle jag tycka det vore väldigt kul! Jag är ett fan.

IMG_1114

0 kommentarer

Kvinnlig chef i jeans och tröja

KRÖNIKA – 24 januari 2015.

Det sägs att det är kvinnornas tid nu. Patriarkatet håller på att vittra sönder och kvinnorna, utrustade med mobiler och hög kreativitet, tar över. Det skriver Nordström och Schlingmann i boken Urban Express. I tidningen chef intervjuas Sheryl Sandberg, operativ chef på Facebook, och hon uppmanar kvinnorna att ta plats, för att på det sättet ta makten. Och jag funderar.

Jag har haft chefspositioner på olika företag; kreativa sådana och mer traditionella företag. Mansdominerade och kvinnodominerade. Jag har utbildat, sålt, utövat ledarskap, coachat, marknadsfört, varit rådgivare och suttit i ledningsgrupper. Jag var karriäristen som knöt handen (YES!) varje gång jag fick ett erbjudande om ett bättre chefsjobb.

Det var en tävling. Men jag trivdes aldrig, var aldrig riktigt bekväm i chefsrollen, trots att jag kostades på kurser i ledarskap och fina mentorer. Jag var en rund kloss som pressade in mig själv i ett fyrkantigt hål. För att jag trodde att man skulle vara fyrkantig. En kvinna som bar mörk kostym för att det signalerade position och makt. Man fick inte vara känslosam och det gavs sällan tid att småprata. Gjorde jag det så fick jag höra att jag pratade för mycket, inte fokuserade tillräckligt. Och när jag gick rakt på frågan, då fick jag höra att jag var hård och känslokall. Mitt skratt tolkades alltid av de andra. ”Vad skrattar hon åt?”

Forskare påstår att det inte finns något som heter kvinnligt, eller manligt ledarskap. Kanske är det så? Kanske är det normerna för en chef, en ledare, som gör att jag osökt tänker på en man när jag hör ordet makt. Och då menar jag inte normerna för hur företagen agerar utan hur jag ser på ledarskap, de erfarenheter jag har. Utmaningen sitt hos mig.

Och helt plötsligt så handlar det inte längre om kvotering eller vanor utan om kommunikation och förebilder. Ju fler kvinnor som ges förutsättningar att leda som kvinnor, desto fler kvinnor vill bli ledare. Det blir attraktivt att vara chef. Kan det vara så? Jag tror i alla fall att jag hade trivts mycket bättre i ledarrollen om jag hade fattat att jag bara kunde vara mig själv. Så som jag är idag, här och nu. Avslappnad i jeans och tröja.

20140222-170419.jpg

20140222-170419.jpg

0 kommentarer

Bättre, smalare och starkare

Krönika – 10 januari 2015

Det har gått några dagar in på det nya året. Med ett nytt år ges vi chansen att börja om. Med allt. Det är nu jag ska påbörja resan mot ett sundare liv, en smalare kropp eller kanske bättre resultat. Jag ska sätta nya mål och nå nya höjder. Upp, upp. Längre. Och vackrare. Livet är en ständig kamp. Den som inte producerar finns inte. Den som inte tar hand om sig själv blir snart sjuk. Och vem vill bli lämnad på efterkälken när tåget går, eller tvingas sitta på akuten? Inte jag.

Så jag skriver långa listor på vad jag ska uppnå under året. Jag letar på nätet och läser intresserat om alla nya träningsböcker och må-bra-böcker som just släppts. Nystart utlovas. Träning som blir av utlovas också. Lätt och smal kan jag bli. Ljuvliga smoothies verkar vara melodin. Jag ser ett evigt diskande av en kladdig grönsaksmixer framför mig, ständigt dåligt samvete och ömma muskler. Men visst borde jag? Alla andra verkar ju göra det.

Dessutom borde jag köra en detox. Få ur mig alla de där gifterna som kroppen lagrat under julen. Så jag läser om detox också. Funderar på vilken bok som verkar bäst. En vecka, två veckor, eller kanske tre hela veckor. Sen kanske kroppen är ren.

Jag går in på gymmets hemsida för att boka träning. Klasserna är fullbokade, där står 60 personer i kö. Inser att jag inte är ensam om att ha januari-ångest. Jag kollar min lokala yogastudio. Jag kollar morgondagens väder, för att se en löprunda passar bättre. Det kanske blir en promenad.

Och lite sunt förnuft.

Jag vet. Jag är 51 år. Jag är inte överviktig. Jag tränar regelbundet. MEN jag påverkas ändå av bruset, kraven och av vad ”alla andra gör”. Man kan tycka att jag borde vara vuxen nog att säga nej, eller nej tack, eller hej då jag gör som jag vill. Så länge jag trivs med vad jag gör och mår bra – så ska det räcka. Jag vet, jag vet, men ändå… Tänk om träningstips, detoxkurer och gröna drinkar är det som tar mig till nästa nivå? Ett bättre, smalare och starkare liv. Tänk om jag missar något i livet?

Där någonstans stänger jag av och lämnar datorn. Jag tar den där raska promenad innan mörkret faller och känner mig varm och frisk. Det är nog ändå att anse som ett bra träningspass. Ikväll vill jag dricka ett par glas rött vin, och äta något gott. Jag ska njuta. Prata med vänner om saker som gör mig glad, prata om allt annat än det som hetsas om i januari månad.

Mina krönikor handlar om saker som rör sig i mitt huvud, i media och som berör i allmänhet. De publiceras här på min egen blogg och på improveme.se.

 

0 kommentarer
wordpress hemsida wordpress hemsida