Ja nu får det vara nog
Veckans tema är med tydlighet; klarspråk, städa upp. Det rensas upp i FIFA, vår statsminister efterlyser personligt ansvar i skolan (huj!) och polischefen i England vill att hans konstaplar ska banta för att kunna springa efter bovarna. Ord och inga visor. Det städas i vårgarderoberna. Ut med det som inte fungerar. In med nytt.
Även hjärnkontoret behöver ibland städas, och mitt i mina funderingar dök den här texten ner som en käftsmäll. Tack Elaine Eksvärd för en insiktsfull krönika i Damernas Värld som jag idag trillade över. Du har så rätt. Det är dags att ta sig ur det trista jämförelseträsket och skaka av sig känslan av att ”alla andra är och kan så mycket bättre.”
Trots att jag är vuxen och väl medveten om att jag är jag – inte kan jämföra mig med andra, så händer det ändå att jag trillar dit. (Har just haft en period av detta.) Jag tittar på alla glada, vältränade, positiva, begåvade människor och tänker jaha, ja, jag borde också, eller varför kan inte jag… vad det nu kan vara.
Så alla påminnelser är bra. Din Elaine, var extra välskriven. Alla ni andra, läs den. Jag tror till och med att jag skriver ut den och sätter upp den på min anslagstavla. Jag är jag – och du är du. Vi är alla olika. Och jag är väldigt glad för det. Och när någon annan mår bra, och lyckas så är jag den första att gratulera. Ikväll ska jag fira författarkollegorna Lars Rambe och Håkan Lindgrens nya romaner. Hurra för dem!
Med utsikt över The Bay
Det har varit omtumlande dagar. Sitter just nu i Sausalito, vid kanten av The Bay och blickar bort mot San Francisco. En stad som ofta ligger dold i dimman. Idag syns konturerna väl och till vänster om staden tornar Alcatraz upp sig. En alldeles magnifik utsikt. Det är lördag och folk paddlar förbi, ett sjölejon sticker upp nosen ur vattnet. Otroligt rogivande.
Det sägs att det är på barnen man ser att åren går.
Igår firade vi vår äldste sons Gratulation från USFCA, University of San Francisco California. Han har numera en Bachelor of Arts. Fyra år har gått. Fyra år fyllda av golf och studier. Det känns som det var igår vi åkte hit för att installera honom i studentrummet där han bodde första året. Igår lyssnade jag till historierna han och hans lagkamrater och coacher delade på mottagningen efter ceremonin – och tänkte att han är vuxen nu och redan rik på upplevelser.
Emil med sin coach Dr Gary Nelson och lagkamrat Jobim Carlos
San Francisco från Sausalito
Puffiga ögon
Jag fortsätter min resa in i 50-åringens vardag. Vår tids skönhetsideal haglar som småsten runt huvudet på mig. Kanske är det så att när jag nu bestämt mig för att utforska fenomenet lite närmare så upptäcker jag dem också allt oftare. Och mitt eget förhållanden till dem. Herregud, jag är en vandrande måltavla.
Hör på den här:
Är i San Francisco. Vi promenerar Gate Avenue fram, från Union Square upp mot China Town och en man utanför en affär skriker åt mig. ”Mam, let me fix your eyes.” Jag vänder mig förvånad om. ”Ja, jag lovar att du kommer att se mycket bättre ut,” säger han. Varningsklockan ringer, men okej, jag låter honom visa mig. Lite förnärmad över hans påpekande, nyfiken, men också rätt övertygad om att det tyvärr inte finns så mycket att göra åt att det blir rynkor runt ögonen på en 50-årig kvinna. Men vad tusan, tänker jag (kanske finns där ändå något undermedel.) Jag blir insmord med serum och kräm som ska massera och fylla på med proteiner runt ögat. Han ser lite sur ut när jag strax därefter tackar och går. ”Just wait ten minutes”, ropar killen när jag går ”du kommer att se stor skillnad”. Vid kafébordet, en stund senare frågar jag mitt sällskap om de ser någon skillnad (bara ett öga fick behandlingen) – och de svarar att det insmorda ögat nog ser lite svullet ut. Haha!
Varför ropade han på just mig? Jo jag ingår i en grupp som genom att definieras som utanför normen för skönhet och ideal, är en mycket värdefull målgrupp. Känner man oss 50-åringar så vet man att de flesta av oss är fåfänga och vi har ofta råd. Skulle det vara okej att ha rynkor under ögonen skulle ju ingen tjäna pengar på att sälja serum och proteinkrämer. Och skulle den kräm finnas som hjälpte mot puffat så skulle alla andra vara utslagna ur matchen.
Varför stannade jag? Vad kan jag lära av om mig själv? Jo för att jag är 50+, fåfäng, påverkad av idealen, men också nyfiken på vad han trodde sig kunna hjälpa mig med. Som visade sig vara – absolut ingenting. Jag tänker att jag nog ändå vet bäst själv – så himla skönt.
Ögonen då, undrar ni? Puffiga? Självklart! Men efter en lång flygresa, jetlag i kroppen och nästan ingen sömn på två dygn skulle vem som helst ha trötta ögon. Killen på Gate Ave då? Nej, att sälja dyra krämer genom att göra puffiga ögon ännu mer svullna, det fungerar inte på någon. Inte ens på en 50-åring. Botemedlet heter solglasögon.
50 och mot strömmen
Jag fortsätter fundera över vad som händer när man fyllt 50. Jag googlar, läser och söker tips. Det är inte nog med att arbetsmarknaden har förutfattade meningar om vad en 50-åring kan bidra med. Jag upptäcker att det finns oskrivna regler för hur en 50-åring ska leva och bete sig. Ät sunt och börja cykla, tipsar en tidning. Använd inte bikini, är en annan.Kortkort är inte att tänka på, då bör man helst vara under 35.
”Livet är inte slut vid 50”, är rubriken på en artikel i DN. (!) What!? Vem har trott det?
Gymnastikskor ska man sluta med vid 44, genomskinlig chiffongblus vid 40 och läderbyxor vid 34. Hästsvans kan man ha till man blir 51. (Allt enligt en undersökning som 2000 brittiska kvinnor svarat på.)
Så den andra sidan. Femtio är det nya trettio. Om det nu är siffrorna som är viktiga, så varför inte.
Jag minns min mormors femtioårs-dag. Så gammal hon var. Min mormor yrkesarbetade aldrig, hon skötte hem och fyra barn och nio barnbarn. Hon bakade goda bullar och var vådligt rädd för åska. Hon var snällheten själv. Inte ens uns av vassa armbågar där inte. På sin 50-årsdag hade hon varit hos frissan som lagt håret på henne och hon bar en ny fin blommig klänning. Min mormor ägde inte ett par byxor. I min garderob hänger jeansen på rad.
Dags att sätta ner foten, förklara krig mot förutfattade meningar. Jag tänker inte klippa håret, tänker fortsätta gå i gympadojjor och tunna blusar. Och jag kommer att använda bikini i sommar när det blir varmt i vattnet. Och vad avser arbetsmarknaden så tänker jag fortsätta skriva böcker så länge fingrarna hänger med.
50+ och stolt över det
Det här med ålder. Vilket gissel! Alla vill var unga. Men det är dags att vara tydlig, att komma ut. Jag är 50+. För min del betyder det att jag har ett hav av erfarenhet att ösa ur, att jag har vuxna barn och att jag lagt behovet av att göra karriär på hyllan. Däremot är jag nyfiken på livet, jag älskar att planera för framtiden, lära mig av de som är yngre och är hjärtligt tacksam för att jag har förmånen att få göra det jag tycker är roligt i livet (mitt författarskap).
Men yngre är bättre än äldre i vårt samhälle. Oavsett vad vi pratar om så är det sällan 50+ prioriteras före en yngre kandidat. I media, på arbetsmarknaden, i urval av olika slag. Åldersdiskriminering är ett faktum. Den finns överallt i vår vardag. Och inte minst i mig själv. Vill inte. Jag som alltid har sett mig som en del av ”ungdomskulturen” har plötsligt hamnat i en annan kategori. Ooops!
Med denna insikt förklarar jag mig med stolthet som 50+. Jag bestämmer mig för att arbeta MED istället för MOT, att göra 50+ till något attraktivt. Därmed inte sagt att jag kommer att glädjas med varje ny rynka, grått hår eller vallning som uppträder. De yttre attributen kan förändras, däremot ska jag stå upp för attityden. Det är häftigt att vara 50+. Jag ska sluta gömma undan min ålder, njuta av det faktum att jag är vuxen nog att fatta mina egna beslut. För jag har väl aldrig känt mig så FRI som nu. 50+ är rock´n roll. Med det önskar jag alla en skön maj-helg!
Man är inte elak för att man säger nej
Träden knoppas, fåglarna kvittrar, det är ljust länge på kvällarna. Uteserveringarna fylls på med kaffesugna och pratsamma människor. Folk dricker vin efter jobbet. Det är vår! Kan det vara bättre? Förväntningarna står som spön i backen. ”Det är så mycket nu.”
Nu ska vi få lite färg på kinderna, vi ska springa milen och träna för triathlon, fixa till i trädgården, olja in trädgårdsmöblerna. plantera om krukorna och släpa fram grillen. För dem som har mindre barn hopas inbjudningar till avslutningar och picknickar, föräldrasamlingar och vi hinner inte blinka förrän det är skolavslutning och midsommar. Sen vänder det.
Säg nej.
Tag tillfället att njuta av våren. Sitt under ett träd och lyssna till hur det knoppas.
Ta hand om dig själv den här våren. Du kommer inte ångra dig. Man är inte elak för att man säger nej.
Snart, mycket snart, i min trädgård. Jag sätter mig ner och väntar på att äppelträdet ska slå ut.
Sverige mår psykiskt dåligt
KRÖNIKA – den 18 april 2015
Under en period i mitt liv var jag långtidssjukskriven, för utmattningssymptom. Det absolut viktigaste jag lärde mig under den perioden var att ”Om det du gör inte fungerar – ändra på det.” Och det gjorde jag. Jag gick inte tillbaka till den arbetsplats på vilken jag hade blivit utarbetad och sjuk. Jag klarade faktiskt inte ens av att sätta min fot innanför dörren där utan att känna hur kroppsminnet kickade in, kallsvetten kom och hjärtat slog.
I veckan som gick läste jag en insändare i en av våra stora dagstidningar. En grupp professorer konstaterar att Sverige mår psykiskt sämre än tidigare. De psykiska diagnoserna utgör nu 40 procent av samtliga sjukskrivningar och det bara ökar. De tycker att det är hög tid för chefer och ledare att ta sitt ansvar. De tycker att ”någon annan” ska ta ansvar. De här forskarna skriver att ”höga krav och otydlighet i arbetet är påfrestande” – jasså menar ni? Och så där fortsätter de. Radar upp självklarhet efter självklarhet. Och slutsatsen är att arbetsgivarna borde arbeta mer med förebyggande verksamhet, för att det är billigare än att människor blir sjukskrivna. (Det var här jag blev riktigt trött.)
”En bra människa är en död människa”, sa en vän som är väl insatt i hur svensk sjukvård fungerar. Ingen säger det men alla vet om det. När vi dör slutar vi kosta pengar för våra arbetsgivare, för samhället, försäkringsbolagen etc. Det blir liksom enklare då för dem som bevakar sina pengapåsar. För de vill inte kosta på, om de slipper. Nej, hellre bekosta en studie som kan peka finger på att ansvaret är någon annans. MEN nu är det så att vi nog alla vill ha en behaglig resa fram tills vi möter vårt öde. INGEN vill må dåligt.
Så varför ändrar vi inte på det som inte fungerar? Jag återkommer till artikelförfattarna, som beskriver problemet som kunskapsluckor. Vi vet för lite om sambanden mellan arbete, psykisk ohälsa och sjukskrivning, påstår de. Men redan när jag sjukskrevs, för 12 år sedan, var vi många som drabbas av psykisk ohälsa på grund av stress, överbelastning, otydliga krav etc. Så, herre gud, vad är det vi inte fattar?
Jag mår toppen idag. Jag styr min egen tid, är visserligen dubbelarbetande kulturarbetare, men jag har gjort aktiva val och älskar det jag gör. Så borde alla få känna. Kanske är det dags att göra en fundamental omprövning av hur arbetslivet fungerar, att börja lita på att de som inte mår bra verkligen menar det, sluta söka efter samband och orsaker, och istället ändra på det som inte fungerar. Lägg pengarna på att GÖRA något istället för att utreda det vi redan vet. Nu. Sverige ska inte behöva må dåligt.
Det var en gång…
… en ung gymnasist. 17 år tror jag visst att hon var. Hon gick humanistisk linje på gymnasiet, för att hennes bästa kompis valde den linjen och då gjorde hon det också. Läste franska, tyska och latin. Tyckte väl att skolan var ganska trist för hon visste inte riktigt vad hon skulle ha sina kunskaper till. Men språk har man ju alltid användning för, fick hon höra.
Svenska språket då? Jo visst var det viktigt men det kunde hon ju redan, tyckte hon. Tills hon en dag fick en ny lärare i svenska. Kerstin. Kerstin sprudlade och ville att klassen skulle läsa Strindberg. De skulle analysera hans sätt att sätta samman meningar, och då inte bara var subjekt och predikat hade placerats utan hur han ”målade” med språket. Svenska språket blir inte bättre än så här, sa Kerstin. Sen fick gymnasisten öva på att själv formulera sig, och se det visade sig att svenska språket nog är rätt svårt, det också. Men spännande.
Vad lärde sig då denna 17-åring mer av Kerstin? Jo att man med språket kan fånga människor. Man kan underhålla dem, lära dem, ge dem insikter eller något att fundera över. Man kan också skapa bilder, av människor, miljöer och situationer. Språk är magi. Språk kan vara makt. Den som kan språket kan ta sig fram överallt.
Än idag tänker den 17-åriga gymnasisten (som nu blivit något äldre) på Kerstins entusiasm. Kanske var det där nyfikenheten väcktes? Kanske var det där en författare föddes?
Det var frågorna som läkte mig
KRÖNIKA – den 22 mars 2015
”Jag kommer att dö nu.”
Jag minns att jag hann tänka så. Allt jag såg var eldens framfart, när lågorna omfamnade mig, jag hann tänka att allt var över. Jag slog händerna för ansiktet, kanske skrek jag, kände hur en hand slet ner mig på golvet, min pojkvän lade sig över mig och på några sekunder var det över.
Det som skulle bli en trevlig fonduemiddag med vänner blev till ett eldinferno i vardagsrummet. Jag var 25 år och minns att jag blev utskälld av ambulansföraren för att jag inte hade haft kallt vatten på skadorna. Mitt ansikte var svett, ögonfransar och ögonbryn var borta, huden på handryggarna hade korvat sig och håret hade smält i klumpar runt ansiktet. Jag lades in på Karolinska Sjukhusets brännskadeavdelning och vårdades där i två veckor. Fullpumpad med petadin lät jag mina sår rengöras. Mitt svullna ansikte gjorde ont när jag åt eftersom sårskorpan sprack vid varje tugga. Mina händer bultade när jag sänkte dem. Rummet fylldes av blombuketter och hälsningar. Den viktiga tentan fick jag skjuta på framtiden. Jag minns att jag bestämde mig ”nu fixar jag det här.”
Det var den 25 mars och det är länge sedan nu. Det som finns kvar är ärren på mina handryggar.
När jag gick hem från avdelningen efter två veckor var jag nästan helt läkt. Jag har aldrig haft mardrömmar, eller ens tänkt tanken att det är synd om mig. Jag har aldrig anklagat någon, det var ren otur. Och allt tackar jag samtalen för. Att få prata om det, att om och om få berätta vad som hade hänt gjorde mig hel. Jag minns lappen utanför mitt rum där vårdpersonalen antecknade vem som varit inne i mitt rum och när. För att säkerställa att en ny person gick in nästa gång, för att åter igen kunna ställa frågan ”Hej, VAD har du råkat ut för?” Och jag berättade – om och om igen. Tömde mig och formulerade det jag upplevt.
Samtal är magi, bekräftelse och helande. Samtal borde skrivas ut på recept. Samtal borde stå på schemat i skolan. Konsten att berätta, och konsten att lyssna. Än idag tackar jag personalen på KS för vad de gjorde. Jag kunde blivit bitter, fått ärr i själen. Nu är ärren på handryggarna bara en påminnelse om att jag är tacksam.
Berättar om nya ögon
Efter att ha tvekat ett tag bestämde jag mig i höstas för att operera mina ögon. Nu har det gått snart ett halvår och livet utan glasögon (och starr) är som en dröm.
I senaste numret (11) av Hemmets Journal kan man läsa mer.
