Jag skriver inte deckare
Sommaren står för dörren. Årets största läsperiod. Det är nu de flesta laddar upp med böcker som ska underhålla oss under ledigheten. Vi kommer att sitta på bryggan, i solstolen, eller på altanen och läsa, smutta vin och knapra nötter. Romantik, biografier, historia, samtidsberättelser, Augustvinnare, men störst av allt är deckargenren.
Att skriva deckare har visat sig framgångsrikt. Deckare är underhållande och avkopplande. Vi som läser suktar efter nya mordgåtor och nya problemlösande karaktärer att lära känna och följa. En deckare ska skildra brott, ett eller flera, den ska vara ett mysterium för läsaren. Ordet deckare härstammar från ordet detektiv. Men problemlösaren kan också vara polis, eller präst, eller journalist, eller kanske en psykolog. När vi letar efter deckare i bokhandeln är det vad vi förväntar oss.
Jag skriver inte deckare. Huvudpersonen i mina böcker är i och för sig journalist, och där finns en polis med i handlingen, och visst handlar det om brott, flera stycken till och med, men deckare? Nej. Inte i ordets rätta bemärkelse. Även om jag inser att det kanske varit en fördel att hamna i deckargenren. (Just läst ett par böcker som försöker det tricket, och det verkar ju funka, men visst blir jag lite besviken när jag slår ihop sista sidan.)
Jag gillar deckare, men vill att det ska vara just det rubriken säger mig – en deckare.
Jag skriver inte deckare. Jag har skrivit två romaner, fulla av intriger och mänskliga tillkortakommanden. De finns under rubriken romaner. Mina karaktärer är inte felfria, de kan till och med vara rätt klumpiga och oförutsägbara, precis som vi människor är. De söker efter svar på mänskliga mysterier, sådant som kanske inte alltid är så lätt att finna, för svaren kanske inte alltid är så enkla. Men även det kan bli medryckande historier, även om de kan vara svårare att hitta i bokhandelns hyllor.
För dig som inte vill läsa deckare i sommar. Bara människor och Vanliga människor glömmer och går vidare, finns säkrast att hitta under rubriken romaner, hos nätbokhandlarna, Akademibokhandeln och vissa fristående bokhandlare. Eller inboka mig så skickar jag ett signerat exemplar.
Vilket intresse!
Tävlingen är avslutad! Och jag är överväldigad över hur boktrailern Vanliga människor har delats i sociala medier. På Facebook, på Instagram, via LinkedIn. Och lika glad är jag över alla glada tillrop. ”En ovanlig och fin boktrailer som gör mig nyfiken.”
Nu har varje tävlingsdeltagare fått sitt namn på en lapp och urnan är redo för dragning – på söndag meddelas vinnarna. JA, vinnarna. För, som en bonus och eftersom så många är med och tävlar, förutom en förstapristagare som vinner både signerad bok och den fina väskan från Lidby Living, så kommer ytterligare två deltagare att få ett signerat exemplar av Vanliga människor glömmer och går vidare. Glad sommar!
Håll tummarna! Och fortsätt gärna dela Vanliga människors boktrailer.
Det var en gång…
… en ung gymnasist. 17 år tror jag visst att hon var. Hon gick humanistisk linje på gymnasiet, för att hennes bästa kompis valde den linjen och då gjorde hon det också. Läste franska, tyska och latin. Tyckte väl att skolan var ganska trist för hon visste inte riktigt vad hon skulle ha sina kunskaper till. Men språk har man ju alltid användning för, fick hon höra.
Svenska språket då? Jo visst var det viktigt men det kunde hon ju redan, tyckte hon. Tills hon en dag fick en ny lärare i svenska. Kerstin. Kerstin sprudlade och ville att klassen skulle läsa Strindberg. De skulle analysera hans sätt att sätta samman meningar, och då inte bara var subjekt och predikat hade placerats utan hur han ”målade” med språket. Svenska språket blir inte bättre än så här, sa Kerstin. Sen fick gymnasisten öva på att själv formulera sig, och se det visade sig att svenska språket nog är rätt svårt, det också. Men spännande.
Vad lärde sig då denna 17-åring mer av Kerstin? Jo att man med språket kan fånga människor. Man kan underhålla dem, lära dem, ge dem insikter eller något att fundera över. Man kan också skapa bilder, av människor, miljöer och situationer. Språk är magi. Språk kan vara makt. Den som kan språket kan ta sig fram överallt.
Än idag tänker den 17-åriga gymnasisten (som nu blivit något äldre) på Kerstins entusiasm. Kanske var det där nyfikenheten väcktes? Kanske var det där en författare föddes?
Länge leve boken
Jag får mejl från personer som just läst min första bok, som skriver att de sent om sider läst boken. Men hur gammal blir en bok, undrar jag? Ett år? Ett halvår? Tre år? Eller lever den för evigt? Min debutroman kom i september 2013, och jag tycker nog att den håller måttet än. Och kanske är det till och med så att det är nu den lever som bäst, när den fått sina läsare?
Vi som skriver gör det för att lämna något efter oss, ett bestående avtryck som ska finnas där för alltid. Våra barn ska kunna säga att ”jo hon var författare och skrev de här böckerna.” Fysiskt kommer de att finnas där och läsare kommer att ha dem i sin bokhylla. Och själv skulle jag ju gärna se att mina böcker överlever mig, att de får vara med länge.
Men bokindustrin har blivit som modeindustrin. Snabbt in, lika snabbt ut, och in med nytt. De böcker det talas och skrivs om är alltid de nya böckerna, det senaste. Som om vi inte är med om vi läser gamla böcker? Bokläsare är som modelejonen, vill hänga med. Och vi är precis lika påverkbara, det andra läser det läser vi också. (Nåväl, jag ska inte ge mig in på sociala normer och hur grupptryck påverkar vårt beteende.)
Skulle vilja slå ett slag för bokens bidrag till att skynda långsamt. Njut av en bok. Låt orden sjunka in. Smek omslaget och fundera på vad författarens intention med historien var. Läs det som du blir nyfiken på, inte enbart det som nyss släppts. Boken överlever. Länge leve boken.
Här ett annat användningsområde för boken. Rut 6 år har ritat av omslaget till Bara människor.
After påsk med manus
Långhelger och traditioner är underbara, som ett ledighetsrus, men som tillåter frosseri och lättja. Påsken är alldeles speciell eftersom den är en försmak på månader av grönska och värme. En milstolpe i almanackan. Ett gott tecken. Det grå är över, nu väntar en tid med ljus.
Den här påsken blev det både skidåkning och sol. Ägg, lax, vänner och skratt. Alldeles för lite sötsaker, men så har jag inte längre några små barn som kräver påskägg med kilovis av lösgodis. Nu väntar återhämtning och rutiner. Men fortfarande några dagar i grönska och sol.
Och mitt manus har vilat, precis som jag. Nu. Skriver nytt, skriver om, skriver mer, stryker. Så ser livet ut – after påsk.
Jag är en genre
Vit kvinna bor i förorten med sin man. Barnen är vuxna och har flyttat hemifrån. Hoppade av karriären efter en tids sjukskrivning för utmattningssymptom. Frilansade som konsult, letade efter glädjen i livet och fann skrivandet som numera är en passion. Givit ut två romaner, skriver på en tredje. Har gjort en andlig resa. Är oftast glad, tränar och njuter av livet som 50+.
Jag är en genre, dvs lätt att förutsäga och placera i ett fack. Lätt att sortera in i en kategori, eller i en bokhylla. Lägg till lite intriger och spänning, kanske lite sex och några mord. Sen kan vi bestämma var vi ska placera karaktären och dess historia. Historia, deckare, spänning, samtid.
Men jag skriver inte i en given genre. Kanske för att jag är en själv, och är trött på mig själv? Men så mycket roligare det är att ge en historia ett annat perspektiv, eller integrera en samhällsfråga, eller en samvetsfråga. Jag vill underhålla men samtidigt väcka tankar, ta läsarna till nya platser och möta annorlunda människor. Utmana lite. Nytt men samtidigt med stor igenkänning. Lärorikt och tänkvärt.
En kulturrecensent problematiserade och tyckte att jag kanske ironiserade över livet i en småstad. Ett sätt att få läsaren att reagera? Hon kanske hade rätt, för vad händer när människor möts och sanningarna man burit på helt plötsligt utmanas? Bär vi inte alla på förutfattade meningar?
Genre möter genre. Tes möter antites och blir till syntes, en ny genre. Det är aldrig lätt att bryta mark, men jag måste skriva det jag skriver. Att anpassa orden för att få plats i bokhandeln vore som att trycka in en fyrkantig kloss i ett runt hål. Det räcker med att jag själv är rund, mina historier har alla former.
Jag är djäkne
Det här med att vara djäkne, är speciellt. Vi som är det har tagit studenten på en skola med starka traditioner. Sång, musik och en speciell ordning. Jag är Skaradjäkne. Och det är med stolthet som jag inser hur fint det är. Att ha tagit studenten i Skara är något alldeles extra, och Skaradjäknarnas förening arbetar för att traditionerna ska bevaras och för en sammanhållning mellan alla som en gång tagit studenten i Skara.
Igår var det årsmöte och jag var inbjuden att berätta om mina böcker och mitt författarskap. Och fick naturligtvis höra många härliga historier från personer som läst mina böcker. Jo då, kvinnan som hade tobaksaffären på Marumsgatan var gift med en polis, i verkligheten också. Men brevbäraren hette inte Karlsson, han hette Falk. Flera av medlemmarna hade släktingar som ägt eller bott på Smedjegatan 6 och Jonssons bilverkstad har också funnits i verkligheten, fast det var egentligen en plåtverkstad. Helt underbart!
Väl mött i framtiden – alla Skaradjäknar. Man vet aldrig var vi ses!
Årsmötet hölls på Jula Hotell och Konferens, där det hänger en konstskatt utan dess like. Zorn och Liljefors i rader. Här ett par vackra nakna kvinnor. Jag höll dock mitt föredrag, fullt påklädd.
Tillsammans, den 30 mars
Idag har jag och författarkollegan Susanne Boll träffats för planering. Den 30 mars ska vi prata om Konsten att skapa romankaraktärer, i Äppelvikens bokhandel. Och vi insåg genast att det inte finns ett sätt. Vi arbetar olika, har olika hang-ups och olika favoritelement som vi använder oss av när vi gestaltar våra personligheter.
Det vi har gemensamt är intresset för människor och beteende. Vi är båda nyfikna på vilka drivkrafter som får människor att agera, tänka och känna. Varför gör de som de gör? Varför försätter de sig i vissa situationer? Susanne med bakgrund som leg psykolog och jag med min kommunikationsbakgrund. Det kan bli intressant.
Jag inser dessutom hur otroligt mycket roligare det är att göra något tillsammans med någon annan. Och hur mycket bättre det blir. Åter igen; utveckling sker inte på kammaren, det sker i mötet med andra.
Så jag hoppas vi ses snart.
Önskar er en trevlig helg, med mycket umgänge.
Skrivarvänner och release
Det är många med mig som kan vittna om att skrivandet ibland är ensamt, och måste så vara. Det krävs stillhet, lugn och ro – att man ibland får sitta i sin skrivarbubbla – för att det ska bli en historia på skärmen. Och just det behovet delar man nog allra bäst med andra skrivande människor, som också tillbringar tid i sina bubblor och våndas över formuleringar.
Med skrivandet har jag fått ett helt gäng underbara skrivarvänner. Tack! Som förstår precis vad man pratar om när man säger; gestaltning, karaktärer, signering, med mera. Branschsnack och bokskvaller. Så kul! Igår sågs vi för att fira Åsa Hellbergs nya roman, Toscana tur och retur.
Anna Fredriksson och Åsa Hellberg
Anneli Stålberg och Ebba Range
Anne-Lie Högberg och Eva Ludvigsen
Ebba Range igen med Åsa Bonelli
Det krävs mod
Det finns historier som måste berättas. Inte för att de är underhållande, spännande eller säljande i första hand, utan för att där finns något att berätta. Något som läsande människor bör få ta del av. Så tänker jag när jag nu har en sådan historia i mig.
Men så vänder jag på myntet. Och ser något helt annat. För vem bestämmer vad som är värt att berättas? Och vad väljer bokläsare att läsa? Och hur förhåller jag mig till det?
Jag tänker att det kanske är här de nya arenorna för berättande behövs? Är boken trots allt död? Inte för att den inte är trevlig att hålla i, underhållas av, utan för att den genom sin affärsmodell censurerar, bara ger läsaren vad läsaren efterfrågar?
Är det något jag lärt mig (har jobbat med marknadsföring- och kommunikation i många år) så är det att kunden INTE vet vad den behöver. De företag som bara ger kunderna det de konkret frågar efter kommer att försvinna. Det krävs nytänkande och MOD för att bibehålla och inte minst vidga sin marknad. Det krävs kreativa lösningar på redan mätta marknader. Det är då det händer. Och det handlar inte bara om nya affärsmodeller, för dem struntar ju läsarna i. Det betyder att förlagen ska ge kunderna de berättelser de inte har en aning om att de vill läsa. Och kanske i ett format som de inte känner till.
Så för egen del, vad betyder det här för mig? Mod och uthållighet! Att tro på min egen historia, att den är mer än bara kommersiell, den vill ge läsaren något mer än en trevlig lässtund. Jag skriver en historia om kärlek, men visar också upp samtiden. Jag vill ta läsaren till en plats som den aldrig själv kommer att besöka.
Eller som Mark Twain sa: ”Allt du behöver i livet är okunnighet och självförtroende och framgången är given.”