Det var många, härliga, ”Vanliga människor” som kom för att fira releasen av min nya bok, Vanliga människor glömmer och går vidare i torsdags. Den fristående uppföljaren av Bara människor. Huvudpersonen Saga Widerbeck fortsätter att gräva i oegentligheter och gör sig obekväm i sin nya hemstad. Utlovas också kärlek, gammal och ny.

Det blev en oförglömlig kväll på Ragnars Skafferi, med gott i glasen och härliga boksamtal. Med två böcker kallar jag mig nu med stolthet författare.

Tack alla för att ni kom och firade med mig! Det är de här stunderna som gör det värt att slita med ett manus. Ett extra tack till Ragnars Skafferi och Stadshuskällaren, Lidby Vinhandel, Books&Dreams, HOI Förlag och Tjejzonen. (Och till Lars – alla som var med vet vilken Lars!)

Delar här ett urval av bilder från minglet (fler kommer). Fotograf: Tova Strandell

Flankeras av Marthina Elmquist, HOI Förlag och Nina Klose

Väninnorna Kajsa Giesecke, Marina Bjarke och Pling Forsman

Anna-Karin Lingham, varumärkesexpert, Eva Jarlsdotter, Lean-expert, och Nina Larsdotter, Ett litet Förlag, och marknadschef Academy of Excellence

Malin Torkelsdotter Poole, grundare

Ebbe Didring med sina föräldrar, Ebba och Hans Didring

Vänner från tiden som hockeyförälder, Eva-Marie Haglund, Björn Back och Björn Haglund

Framgångsrika kvinnor på språng, Anna Johansson, Lyckodraken och Tina Grandin, Telenor Connexion

 

Jädrans skit-jetlag! Håller igång hela dagen, försöker hålla humöret uppe, vara glad, tror mig vara trött när kvällen kommer, men kan inte somna. Och när jag väl somnat så vaknar jag klockan fyra – pigg. Ligger kvar, somnar så småningom om och klockan blir halv elva. Så kan man ju inte ha det. Dessutom… så börjar min ålder göra sig påmind. Det är INTE kul att ha klivit över 50-strecket, jag lovar. Det som kroppen reglerat med hormoner tidigare, fungerar inte längre. Så därför vaknar jag ett par gånger extra varje natt – och brinner!

Så förutom att fixa en ”liten enkel release” i veckan som kommer (ser fram emot den galet mycket), så måste googla ”vallningar” och försöka hitta en väg ut ur svett-helvetet.

Mer då? Jo tack var på p4 Radio Stockholm i torsdags för en pratstund 🙂 Det är några tidningar som kommer att uppmärksamma Vanliga människor glömmer och går vidare, här snart, och det kommer att bli en alldeles FAB släppfest på torsdag. Något lite extra, tycker jag själv. Sen är det signeringar, och bokprat i radio igen, och nya intervjuer. Med andra ord – skitkul! Dessutom skriver jag 🙂

Vanliga människor glömmer och går vidare – idag finns den i handeln. Idag kan alla som vill köpa, läsa och tycka. Spännande. Idag ska jag till P4 Radio Stockholm och prata bok och författarskap med Ylva Lilja. Klockan 17.10. Ratta in rätt kanal då. Idag är jag stolt författare till två böcker.

Jag borde kanske vara nervös. Länge nog har jag nu kramat bok, och idag släpper jag den fri. Vad nu det betyder? Kunde inte låta bli att googla ordet ”boksläpp”. Och hittade den är länken. Haha. Ett tillfälle att få lite uppmärksamhet för sitt verk. Självklart! Det tycker jag att jag är värd! Idag. Tadaa!

Det här med val av namn. Författare vet ju hur viktigt det är att döpa sina karaktärer till bra namn. Namn säger mycket om en person. Namnet ska berätta hur gammal en person är, vilket ursprung den har, varifrån personen kommer etc etc. Namnet ska klinga bra och vara lätt att uttala. Man kan skoja med namn – en av mina karaktärer heter Wille Weber, och han gillar inte att man skämtar om att han röker och ryker värre än en grill. Och man kan överdriva med valet av namn – Carl Silverståhl, ingen kan väl missta sig på hans ädla rötter.

Och ibland ska namn fungera internationellt. Jag har definitivt ett rejält svenskt efternamn. Efter två veckor i USA så vet jag nu hur man bokstaverar L-I-L-J-E-R-O-T-H. Helt omöjligt tycker amerikanarna. Och det går absolut inte att uttala det på engelska. (Det låter urlöjligt – och varje gång förklarar jag att; det är svenskt, det betyder Lillie of the Roots – ungefär, och då ler de artigt tillbaka.)

Så jag får väl ge sonen lite rätt. Det är inte lätt att heta Liljeroth här borta, och det var kanske inte så bra att ge honom ett förnamn som inte fungerar internationellt. MEN inte tänkte vi väl på det när han var nyfödd, att han skulle plugga i här i många år och skulle komma behöva ett gångbart förnamn.

Förlåt.

Jag kommer inte göra om det. Alla jag bidrar till att namnge kommer härmed att ha namn som är relevanta för det de ska utsättas för. Så sant mitt namn är Anne, nothing but Anne.

 

Klockan åtta på morgonen lyfte helikoptern. En närmast religiös upplevelse. Som att sitta längst fram i biografen och se en 3D-film, som att dela scenen med dinosaurier eller sjörövare. Uppifrån ser vi den onåbara naturen, de tuffa hiking trails på vilka det går att ta sig till magiska platser, där de infödda möter sina andar och gudar. Vi åker in i Waialeale kratern, vi flyger utmed Manawalopuna Jurassic Falls och utmed Napali Coast. Vi avslutar med en tur över Princeville och Hanalei Bay. I lurarna hör vi piloten berätta om öns historia och storslagna natur – och i pausen lite hawaiiansk hula-hula-musik.

Obeskrivbart. Och magiskt. Tack. Idag har jag fått beskåda ett av världens underverk.

 

 

 

Elva timmar efter Sverige och många grader varmare. Jag sitter på terassen, i skymningen, och blickar ut över bukten och en alldeles ofattbar grönska. Det regnar alltid på Kaulai, varje dag. Bara femton procent av ön är tillgänglig. Resten är vild natur. Det är inte för inte som man valde spela in Jurassic Park här. It is breathtaking, som amerikanarna säger. En äventyrsö för de hugade. Åk zipline, paddla, surfa, dyk, hika, åk helikopter, eller… bara njut av tillvaron. Ännu så länge tillhör jag den sista gruppen. Som ser hur grönskan och havet blir till ett soft sken över ön. Och andas djupt. Imorgon blir det yoga innan jag hugger in på den enorma frukostbuffén.

Sen kanske det blir äventyr… eller inte (säger hon som gillar att sitta under korkeken).