Igår var det Mappiegala på Grand Hotel. M Magasin lyfte fram kvinnliga förebilder inom olika områden och uppmärksammar med fint diplom. (Undantaget var faktiskt en manlig cancerläkare). Pompa och ståt. Årets Mappies blev Suzanne Axell och Gunilla Hasselgren, som jobbat med programmet Fråga doktorn i 12 år. Mer rörda pristagare har jag nog aldrig sett.

Amelia Adamo skötte värdskapet och Maria Möller var konferencier, med den ära må jag säga! Hur kul som helst. M Magasin lämnar 1 krona per såld tidning i bidrag till Unicef (det visste inte jag) och Mark Levengood tackade för det! Så att köpa M är alltså också ett sätt att bidra.

En kul kväll. HÄR hittar ni bilder från kvällen. Alla var där! Jag fick också vara med på bild. Tack Pling!

OCH på tal om Deckarna (som jag förra veckan skrev en krönika om – du hittar den här). Fick tillfälle att berömma Anna Jansson för hennes deltagande OCH hon frågade intresserat vad jag skriver om. Vi hann prata lite kort om förlag och bokskrivande. Starstuck! Och så himla glad.

KRÖNIKA – 7 februari 2014

Följer ni Deckarna på SVT1? Sex deckarförfattare avslöjar vad det är som driver dem att ta död på människor i sina böcker. Jag har i alla fall suttit som klistrad framför tv:n de här kvällarna. Kanske inte så nyfiken på vad motiven till det fiktiva dödandet är som på författarna. Hur tänker de? Hur arbetar de? Hur skriver man ihop med någon? Varför väljer man att byta genre?

Som skrivande person så gillar jag att deltagarna delar med sig av sina mörka hemligheter. Jag får sympatier för dem som personer, MEN jag tycker nog att temat känns något fabricerat. Aningen krystat, att man mördar människor i böcker bara för att man haft traumatiska upplevelser i livet. Jag har lite svårt att förstå hur upprättelse uppstår i det? Jag saknar det sanna motivet? Vi möter kända författare som säljer stora upplagor när de släpper nya böcker. Sanningen är väl att de är duktiga på att fantisera och göra research, de hanterar skrivandet konst och försörjer sig på att andra roas av att läsa deras historier. Vi läsare gillar ruggigheter och drama, vi köper deras böcker. Det är väl en drivkraft stor nog att förklara varför de mördar? Mord säljer. Och missförstå mig inte, jag är väldigt imponerad av hur de öppnar sig och berättar. Det är starkt. Och de lyckas sätta ord på saker som jag bara tänkt och känt. Jag gillar att vi får möta författarna bakom bokomslagen, nya sidor av dem.

Men trots luddigheten i konceptet så har serien fått mig att fundera på vilka mina drivkrafter är. Varför skriver jag? För att bli läst, naturligtvis. Men jag tycker också att det är skönt att skriva av mig, att utforska mina egna mörka sidor med hjälp av ord. Så vilka är mina mörka hemligheter? Hur förnedrad och sårad har jag känt mig? Är jag arg på någon? Finns där någon jag skulle vilja ha ihjäl? Men framför allt; vad skulle hända om jag berättade om det mörka och hemliga? Vill jag verkligen det?

Det finns händelser, kanske framför allt föreställningar om saker och ting, som präglat mig och som länge begränsat hur jag levt och tänkt (kanske fortfarande). Saker som är svåra att identifiera, om man inte är uppriktig och ärlig, mot sig själv. Jag har hittat sidor av mig själv som jag absolut inte är stolt över, och som absolut fungerar som drivkrafter i mitt skrivande. Och som till delar också gjort att jag tagit avstånd till det som var. Jag skriver helt enkelt för att bli av med det hos mig själv som jag inte gillar. Fördomar, känslor, rädslor. Jag vill ersätta det med någon bättre, vilket är enklare i en fiktiv värld än i den vanliga världen. En del jag hittat, när jag sökt, skäms jag för men genom att skriva om det så kan jag titta på det, och sen lägga det åt sidan. Så fungerar jag. Det räcker för mig. Skrivande blir terapi. Kanske är det så även för Deckarna?

Men tack SVT1 – för underhållande tv och för funderingar runt drivkrafter och skrivande.

Och – Denise Rudberg – jag reagerade på något du sa den här veckan. Vi har setts några gånger i olika sammanhang – och jag har försökt prata med dig, men har inte uppfattat att du är intresserad av en sådan enkel person som mig, utan att du hellre håller dig till de du redan känner, de redan etablerade och kända författarna. MEN vill du äta lunch någon dag, eller bara prata över en kopp kaffe? Så skulle jag tycka det vore väldigt kul! Jag är ett fan.

Å vad jag önskar att jag hade en liten tekniktomte boende under mitt skrivbord. Någon som poppade upp när det blir problem. Och bara fixade, så där. För det blir problem. Så fort man har en dator, en telefon eller något som det står on/off på så blir det jobbigt. Och dyrt! Och tid tar det.

De senaste dagarna har jag nu slagits med wordpress, som efter att jag skrev om flyktingförläggningen utanför Axvall, inte längre vill vara vän med mig. Och den vill absolut inte visa statistik på hur många som läst. Sen började diskmaskinen hosta. För ett par veckor sedan var jag tvungen köpa ny tvättmaskin. Routern gick sönder. Och för att inte tala om alla j-la glödlampor. Aldrig att man råkar ha rätt lampa hemma när en går sönder.

Nej det var bättre förr. Tacka vet jag stearinljus och gåspennor.
Hälsningar från ett surt tekniskt miffo
PS. Dagens hjälte heter Elias och han jobbar på supporten på FSData. Gissa om han är trött på mig?

Hej där fru Stress, jag känner dig väl, men det var ett tag sedan vi sågs. Tack och lov, för jag vet att man kan dö av att umgås för mycket med dig. Lagom är bäst. Jag är glad att du inte längre flåsar mig i nacken varje dag, att jag känner när du kommer för nära och att jag lärt mig att dina krav inte behöver vara mina krav.

Alla utsätts vi för press. Vi behöver stress. Den får oss att prestera och gör oss både glada och sociala. Utan stress skulle vi bli slöa och kanske till och med rätt lata. Tricket är att veta hur mycket stress man kan utsätta sig själv för. För det kommer alltid tillbaka till – just det – mig själv.

Idag har jag förberett ett samtal om stress och ledarskap som jag ska delta i den här veckan. Läser om stress, om utbrändhet (det där tillståndet som jag känner så väl), om hur våra kroppar reagerar och jag inser att det här borde ju jag veta. Men vad fort man glömmer. Hur stress påverkar oss borde alla veta. Så förberedelserna blir också till påminnelser; om hur kroppen fungerar, om hur viktigt det är att ladda den (återhämtning) för att inte köra slut på kortisol. Kroppens egen mirakelmedicin.

Så förutom att jag förberett ett samtal, så har jag också återupplivat relationen med fru Stress, och påmint mig om hur jag bäst håller henne på avstånd. Det blev en bra dag.

Jag är uppvuxen på landet, vid ett litet samhälle som heter Axvall. Hittills känt för att där finns en travbana (Axevalla travbana), en stor hed och att där en gång fanns ett pansarmuseum. Det bor ungefär 1200 personer i det lilla samhället, där det också finns en ICA-affär, en bensinmack, en skola för barn upp till femte klass och en pizzeria.

Axvall är idag känt för att vara en av de mindre orter i vårt land som tar emot väldigt många asylsökande, flest flyktingar i förhållande till antalet invånare. De som kommer får bl a bo på det gamla sanatoriet, Stora Ekeberg, som ligger ett stenkast från Skara sommarland, mitt i skogen. Hit kommer hundratals människor som söker skydd. De får tak över huvudet, de får omsorg och vård, barnen får gå i skolan, de får vällagad mat, i väntan på besked.

Jag har varit där. Och jo, jag har pratat med Bert Karlsson om detta också. Det skrev jag om här. Men framför allt har jag mött dem som bor där och några av dem som jobbar där.

Och mycket får plats i den historia jag nu skriver. Jag hoppas få dela min berättelse med mina läsare framöver. För den behöver berättas. Jag vill att fler ska få titta in på Stora Ekeberg, få se hur en asylförläggning fungerar. Jag är övertygad om att fler skulle förstå, och vilja hjälpa då. Precis som de som bor i Axvall med omnejd gör.

KRÖNIKA – 24 januari 2015.

Det sägs att det är kvinnornas tid nu. Patriarkatet håller på att vittra sönder och kvinnorna, utrustade med mobiler och hög kreativitet, tar över. Det skriver Nordström och Schlingmann i boken Urban Express. I tidningen chef intervjuas Sheryl Sandberg, operativ chef på Facebook, och hon uppmanar kvinnorna att ta plats, för att på det sättet ta makten. Och jag funderar.

Jag har haft chefspositioner på olika företag; kreativa sådana och mer traditionella företag. Mansdominerade och kvinnodominerade. Jag har utbildat, sålt, utövat ledarskap, coachat, marknadsfört, varit rådgivare och suttit i ledningsgrupper. Jag var karriäristen som knöt handen (YES!) varje gång jag fick ett erbjudande om ett bättre chefsjobb.

Det var en tävling. Men jag trivdes aldrig, var aldrig riktigt bekväm i chefsrollen, trots att jag kostades på kurser i ledarskap och fina mentorer. Jag var en rund kloss som pressade in mig själv i ett fyrkantigt hål. För att jag trodde att man skulle vara fyrkantig. En kvinna som bar mörk kostym för att det signalerade position och makt. Man fick inte vara känslosam och det gavs sällan tid att småprata. Gjorde jag det så fick jag höra att jag pratade för mycket, inte fokuserade tillräckligt. Och när jag gick rakt på frågan, då fick jag höra att jag var hård och känslokall. Mitt skratt tolkades alltid av de andra. ”Vad skrattar hon åt?”

Forskare påstår att det inte finns något som heter kvinnligt, eller manligt ledarskap. Kanske är det så? Kanske är det normerna för en chef, en ledare, som gör att jag osökt tänker på en man när jag hör ordet makt. Och då menar jag inte normerna för hur företagen agerar utan hur jag ser på ledarskap, de erfarenheter jag har. Utmaningen sitt hos mig.

Och helt plötsligt så handlar det inte längre om kvotering eller vanor utan om kommunikation och förebilder. Ju fler kvinnor som ges förutsättningar att leda som kvinnor, desto fler kvinnor vill bli ledare. Det blir attraktivt att vara chef. Kan det vara så? Jag tror i alla fall att jag hade trivts mycket bättre i ledarrollen om jag hade fattat att jag bara kunde vara mig själv. Så som jag är idag, här och nu. Avslappnad i jeans och tröja.

20140222-170419.jpg