Puffiga ögon
Jag fortsätter min resa in i 50-åringens vardag. Vår tids skönhetsideal haglar som småsten runt huvudet på mig. Kanske är det så att när jag nu bestämt mig för att utforska fenomenet lite närmare så upptäcker jag dem också allt oftare. Och mitt eget förhållanden till dem. Herregud, jag är en vandrande måltavla.
Hör på den här:
Är i San Francisco. Vi promenerar Gate Avenue fram, från Union Square upp mot China Town och en man utanför en affär skriker åt mig. ”Mam, let me fix your eyes.” Jag vänder mig förvånad om. ”Ja, jag lovar att du kommer att se mycket bättre ut,” säger han. Varningsklockan ringer, men okej, jag låter honom visa mig. Lite förnärmad över hans påpekande, nyfiken, men också rätt övertygad om att det tyvärr inte finns så mycket att göra åt att det blir rynkor runt ögonen på en 50-årig kvinna. Men vad tusan, tänker jag (kanske finns där ändå något undermedel.) Jag blir insmord med serum och kräm som ska massera och fylla på med proteiner runt ögat. Han ser lite sur ut när jag strax därefter tackar och går. ”Just wait ten minutes”, ropar killen när jag går ”du kommer att se stor skillnad”. Vid kafébordet, en stund senare frågar jag mitt sällskap om de ser någon skillnad (bara ett öga fick behandlingen) – och de svarar att det insmorda ögat nog ser lite svullet ut. Haha!
Varför ropade han på just mig? Jo jag ingår i en grupp som genom att definieras som utanför normen för skönhet och ideal, är en mycket värdefull målgrupp. Känner man oss 50-åringar så vet man att de flesta av oss är fåfänga och vi har ofta råd. Skulle det vara okej att ha rynkor under ögonen skulle ju ingen tjäna pengar på att sälja serum och proteinkrämer. Och skulle den kräm finnas som hjälpte mot puffat så skulle alla andra vara utslagna ur matchen.
Varför stannade jag? Vad kan jag lära av om mig själv? Jo för att jag är 50+, fåfäng, påverkad av idealen, men också nyfiken på vad han trodde sig kunna hjälpa mig med. Som visade sig vara – absolut ingenting. Jag tänker att jag nog ändå vet bäst själv – så himla skönt.
Ögonen då, undrar ni? Puffiga? Självklart! Men efter en lång flygresa, jetlag i kroppen och nästan ingen sömn på två dygn skulle vem som helst ha trötta ögon. Killen på Gate Ave då? Nej, att sälja dyra krämer genom att göra puffiga ögon ännu mer svullna, det fungerar inte på någon. Inte ens på en 50-åring. Botemedlet heter solglasögon.
50 och mot strömmen
Jag fortsätter fundera över vad som händer när man fyllt 50. Jag googlar, läser och söker tips. Det är inte nog med att arbetsmarknaden har förutfattade meningar om vad en 50-åring kan bidra med. Jag upptäcker att det finns oskrivna regler för hur en 50-åring ska leva och bete sig. Ät sunt och börja cykla, tipsar en tidning. Använd inte bikini, är en annan.Kortkort är inte att tänka på, då bör man helst vara under 35.
”Livet är inte slut vid 50”, är rubriken på en artikel i DN. (!) What!? Vem har trott det?
Gymnastikskor ska man sluta med vid 44, genomskinlig chiffongblus vid 40 och läderbyxor vid 34. Hästsvans kan man ha till man blir 51. (Allt enligt en undersökning som 2000 brittiska kvinnor svarat på.)
Så den andra sidan. Femtio är det nya trettio. Om det nu är siffrorna som är viktiga, så varför inte.
Jag minns min mormors femtioårs-dag. Så gammal hon var. Min mormor yrkesarbetade aldrig, hon skötte hem och fyra barn och nio barnbarn. Hon bakade goda bullar och var vådligt rädd för åska. Hon var snällheten själv. Inte ens uns av vassa armbågar där inte. På sin 50-årsdag hade hon varit hos frissan som lagt håret på henne och hon bar en ny fin blommig klänning. Min mormor ägde inte ett par byxor. I min garderob hänger jeansen på rad.
Dags att sätta ner foten, förklara krig mot förutfattade meningar. Jag tänker inte klippa håret, tänker fortsätta gå i gympadojjor och tunna blusar. Och jag kommer att använda bikini i sommar när det blir varmt i vattnet. Och vad avser arbetsmarknaden så tänker jag fortsätta skriva böcker så länge fingrarna hänger med.
50+ och stolt över det
Det här med ålder. Vilket gissel! Alla vill var unga. Men det är dags att vara tydlig, att komma ut. Jag är 50+. För min del betyder det att jag har ett hav av erfarenhet att ösa ur, att jag har vuxna barn och att jag lagt behovet av att göra karriär på hyllan. Däremot är jag nyfiken på livet, jag älskar att planera för framtiden, lära mig av de som är yngre och är hjärtligt tacksam för att jag har förmånen att få göra det jag tycker är roligt i livet (mitt författarskap).
Men yngre är bättre än äldre i vårt samhälle. Oavsett vad vi pratar om så är det sällan 50+ prioriteras före en yngre kandidat. I media, på arbetsmarknaden, i urval av olika slag. Åldersdiskriminering är ett faktum. Den finns överallt i vår vardag. Och inte minst i mig själv. Vill inte. Jag som alltid har sett mig som en del av ”ungdomskulturen” har plötsligt hamnat i en annan kategori. Ooops!
Med denna insikt förklarar jag mig med stolthet som 50+. Jag bestämmer mig för att arbeta MED istället för MOT, att göra 50+ till något attraktivt. Därmed inte sagt att jag kommer att glädjas med varje ny rynka, grått hår eller vallning som uppträder. De yttre attributen kan förändras, däremot ska jag stå upp för attityden. Det är häftigt att vara 50+. Jag ska sluta gömma undan min ålder, njuta av det faktum att jag är vuxen nog att fatta mina egna beslut. För jag har väl aldrig känt mig så FRI som nu. 50+ är rock´n roll. Med det önskar jag alla en skön maj-helg!
