Länge leve boken
Jag får mejl från personer som just läst min första bok, som skriver att de sent om sider läst boken. Men hur gammal blir en bok, undrar jag? Ett år? Ett halvår? Tre år? Eller lever den för evigt? Min debutroman kom i september 2013, och jag tycker nog att den håller måttet än. Och kanske är det till och med så att det är nu den lever som bäst, när den fått sina läsare?
Vi som skriver gör det för att lämna något efter oss, ett bestående avtryck som ska finnas där för alltid. Våra barn ska kunna säga att ”jo hon var författare och skrev de här böckerna.” Fysiskt kommer de att finnas där och läsare kommer att ha dem i sin bokhylla. Och själv skulle jag ju gärna se att mina böcker överlever mig, att de får vara med länge.
Men bokindustrin har blivit som modeindustrin. Snabbt in, lika snabbt ut, och in med nytt. De böcker det talas och skrivs om är alltid de nya böckerna, det senaste. Som om vi inte är med om vi läser gamla böcker? Bokläsare är som modelejonen, vill hänga med. Och vi är precis lika påverkbara, det andra läser det läser vi också. (Nåväl, jag ska inte ge mig in på sociala normer och hur grupptryck påverkar vårt beteende.)
Skulle vilja slå ett slag för bokens bidrag till att skynda långsamt. Njut av en bok. Låt orden sjunka in. Smek omslaget och fundera på vad författarens intention med historien var. Läs det som du blir nyfiken på, inte enbart det som nyss släppts. Boken överlever. Länge leve boken.
Här ett annat användningsområde för boken. Rut 6 år har ritat av omslaget till Bara människor.
Behövs läxor?
Jag gillar människor som ställer bra frågor och det här är en vansinnigt bra, och klarsynt frågeställning.Vi har lite för lätt att luta oss tillbaka på traditioner som något som är bra och fungerar, men tänk om det skulle bli bättre om vi ändrar lite? Vi borde ställa frågor oftare. Det kan ju bli bättre. I det här fallet är jag övertygad om att det blir det.
Pernilla Alms bok om läxor, Läxfritt – för en likvärdig historia, finns nu ute. Igår intervjuades hon på Dieselverkstadens bibliotek i Sickla, av Colette van Luik från Berättarministeriet. Och så självklart det låter när hon berättar om bokens innehåll. Jag står där och undrar varför ingen, med den tydlighet Pernilla har, har ifrågasatt läxor tidigare?
Det började med ett blogginlägg en fredag, och det blåste genast upp till storm. Långt över 100.000 människor läste och många kommenterade. En del sa; äntligen någon som säger ifrån, andra blev arga. Hur kunde hon ifrågasätta en konvention som läxor? Men hon gör det med all rätt. Som pedagog och förälder vet Pernilla vad hon pratar om. Hon arbetar själv läxfritt och förklarar tydligt fördelarna med att arbeta läxfritt. För barnen, pedagogerna men också föräldrarna.
Hurra för Pernilla och ja till läxfritt. Alla som har barn i skolan – spring och köp och läs!
Sådant vi tar för givet
En liten reflektion över livet. Jag har just fått veta att jag är frisk som en nötkärna. Inte för att jag tvivlat, men det är ändå skönt att få det konfirmerat – av en läkare. Alla mina värden är på topp. Allt annat som känns i kroppen är rent slitage. Lite ont i knäna, lite grå starr, lite stel i ryggen, det hör till i min ålder och det är inget man dör av.
Resultat på hälsokontrollen: blodtryck 100/65, vilopuls 64, ventilationsfunktion: normal, hörsel som om jag aldrig varit på disco. Och jag har alldeles lagom med hemoglobin, leukocyyter, natrium, kalium, calcium och lågt med albumin. Lågt glukos och vettigt med kolesterol. Vad pankreasamylas är vet jag inte, men det såg bra ut det också.
Så vad vill jag ha sagt? Jo att jag är tacksam. Så in i bomben tacksam att jag får vara frisk. Jag har förmånen att göra det jag älskar, jag kan äta gott och nyttigt, har tid för vänner och tid att ta hand om kroppen så att den ska må så bra det går.
Tack för att jag får ha hälsan.
Bilden har jag stulit av Birgitta Backlund. Tack!