Det finns historier som måste berättas. Inte för att de är underhållande, spännande eller säljande i första hand, utan för att där finns något att berätta. Något som läsande människor bör få ta del av. Så tänker jag när jag nu har en sådan historia i mig.

Men så vänder jag på myntet. Och ser något helt annat. För vem bestämmer vad som är värt att berättas? Och vad väljer bokläsare att läsa? Och hur förhåller jag mig till det?

Jag tänker att det kanske är här de nya arenorna för berättande behövs? Är boken trots allt död? Inte för att den inte är trevlig att hålla i, underhållas av, utan för att den genom sin affärsmodell censurerar, bara ger läsaren vad läsaren efterfrågar?

Är det något jag lärt mig (har jobbat med marknadsföring- och kommunikation i många år) så är det att kunden INTE vet vad den behöver. De företag som bara ger kunderna det de konkret frågar efter kommer att försvinna. Det krävs nytänkande och MOD för att bibehålla och inte minst vidga sin marknad. Det krävs kreativa lösningar på redan mätta marknader. Det är då det händer. Och det handlar inte bara om nya affärsmodeller, för dem struntar ju läsarna i. Det betyder att förlagen ska ge kunderna de berättelser de inte har en aning om att de vill läsa. Och kanske i ett format som de inte känner till.

Så för egen del, vad betyder det här för mig? Mod och uthållighet! Att tro på min egen historia, att den är mer än bara kommersiell, den vill ge läsaren något mer än en trevlig lässtund. Jag skriver en historia om kärlek, men visar också upp samtiden. Jag vill ta läsaren till en plats som den aldrig själv kommer att besöka.

Eller som Mark Twain sa: ”Allt du behöver i livet är okunnighet och självförtroende och framgången är given.”