Tänk om Ester hade hetat Radhia
KRÖNIKA – den 2 maj 2015
Är det viktigt vad en romankaraktär heter? På tisdag ska jag och min författarkollega Susanne Boll prata om hur vi skapar våra romankaraktärer på Hamrelius bokhandel i Malmö. Hur kommer de till oss, hur växer de fram, hur förändras de genom berättelsen?
En del av karaktären är namnet. Det ska ge läsaren ledtrådar om vem personen är. Ålder, ursprung, etnisk bakgrund, kanske klass. Det är inte ovanligt att den som skapar har någon form av relation till namnet, kanske till och med en förebild, och förutfattade meningar som ska hjälpa till att gestalta figurens beteende.
I dagens DN berättar åtta författare om varför de valt de namn de valt på sina romankaraktärer, och det slår mig hur få av dem som vågar sig utanför den svenska namnnormen. Huvudpersonerna heter Ester, Alice, Roffe, Siri, Karin, Lena. Den som vågar ta ut svängarna är Martina Montelius, med Raisa och Madrigal. Så funderar jag själv på hur jag valt namn; Saga, Per, Anna och Viola. Och så tänker jag – att jag borde skämmas. För den värld, i vilken min historia utspelar sig, ser knappast ut sådan. I staden som jag valt som plats för mina historier är mångfald en självklarhet. Så varför får inte Abbas, Kacy, Daganya, Lachlan, Ladon eller Radhia vara med?
De flesta författare skriver om det som ligger nära till hands. ”Gräv där du står”, är ju ett vanligt råd. Eller ”ge läsarna vad läsarna vill ha”, är ett annat. Vi gör det lätt för oss. Men vad händer då med mångfalden, och med bilden av det land vi förmedlar? Vi borde inkludera, istället för exkludera, lyfta in mångfalden istället för att gestalta världen som världen inte ser ut, välja miljöer och platser som läsarna berikas av att få besöka. Millas kompis (i Vanliga människor glömmer och går vidare) borde ha fått namnet Rabab och när jag tänker den tanken så får min historia också en annan dimension. Och jag ger mig ut utanför min egen ”comfort zone”, tvingar mig själv att lära och förstå.
Om Ester i ”Utan personligt ansvar” hade fått heta Radhia, men fortfarande hade betett sig som Ester, så händer något med oss läsare. Ser vi på henne annorlunda? Och vad händer med Hugo Rask? Hur ser omvärlden på en man som avvisar en kvinna som Radhia på det sätt han gör? Om CG i ”All inclusive” hade fått heta Pekka så hade vi kanske inte varit lika förvånade över hans alkoholvanor? Att fundera över namnets betydelse blev plötsligt riktigt roligt. Och själv heter jag Anne. Vad säger det om mig?
My name is Lilljerååth
Det här med val av namn. Författare vet ju hur viktigt det är att döpa sina karaktärer till bra namn. Namn säger mycket om en person. Namnet ska berätta hur gammal en person är, vilket ursprung den har, varifrån personen kommer etc etc. Namnet ska klinga bra och vara lätt att uttala. Man kan skoja med namn – en av mina karaktärer heter Wille Weber, och han gillar inte att man skämtar om att han röker och ryker värre än en grill. Och man kan överdriva med valet av namn – Carl Silverståhl, ingen kan väl missta sig på hans ädla rötter.
Och ibland ska namn fungera internationellt. Jag har definitivt ett rejält svenskt efternamn. Efter två veckor i USA så vet jag nu hur man bokstaverar L-I-L-J-E-R-O-T-H. Helt omöjligt tycker amerikanarna. Och det går absolut inte att uttala det på engelska. (Det låter urlöjligt – och varje gång förklarar jag att; det är svenskt, det betyder Lillie of the Roots – ungefär, och då ler de artigt tillbaka.)
Så jag får väl ge sonen lite rätt. Det är inte lätt att heta Liljeroth här borta, och det var kanske inte så bra att ge honom ett förnamn som inte fungerar internationellt. MEN inte tänkte vi väl på det när han var nyfödd, att han skulle plugga i här i många år och skulle komma behöva ett gångbart förnamn.
Förlåt.
Jag kommer inte göra om det. Alla jag bidrar till att namnge kommer härmed att ha namn som är relevanta för det de ska utsättas för. Så sant mitt namn är Anne, nothing but Anne.
