Det går inte att skaka den av sig – skrivarbubblan. Har man väl börjat fundera på en historia, så är man fast. Den sitter som en glaskupa över huvudet och tankarna studsar mot den hårda ytan, virvlar runt där inne. Bara den som skriver vet och förstår. Jag tror att ALLA som skriver känner igen sig i beskrivningen av att sitta i bubblan. Den som inte skriver skakar mest på huvudet, och undrar vad det är som är så viktigt att det inte kan vänta? Det där kan du väl göra sen? Du kan väl fortsätta efter middagen?

Sommar, sol och bad är underbart, men jag börjar längta efter en ny skrivarbubblan. Det är lycka! Men för att kunna njuta av den behöver jag oceaner av tid. Känslan av att veta att jag verkligen har tid att tänka färdigt, jobba igenom och fortsätta in i nästa scen, är viktig. Det där med att skriva en timme här och där tycker jag är svårt. Kanske för att jag hittills har jobbat med många karaktärer och flera intriger samtidigt i mina historier. Hur gör ni andra? Jag vill inte släppa när jag väl tagit mig in i historien. Det är då jag sätter bubblan över huvudet. ”Bye, bye världen, vi ses när jag skrivit hundra tusen ord.”

OCH! Trots att det är semester har min andra bok har i dagarna fått sina första testläsare. Gud, vad nervöst det varit. Men idel lovord, ”men är det verkligen så att man kan glömma och gå vidare?” frågar sig en av mina testläsare. Jag har dessvärre inget svar på den frågan, men karaktärerna i boken, de kanske kan ge läsarna svaret?