2011-02-01
Social fobi!
Jag orkar inte med mig själv ibland. Varför får jag sådan panik så fort jag måste öppna truten och säga något. Egentligen krävs det inte ens att jag säger något för att jag ska få panik, ibland får jag panik för att jag kanske borde säga något och inte gör det.
Jag kan gripas av en ångest som känns som ett stryptag om jag stöter på någon och inte vet om jag bara ska ge en nick, om jag ska säga hej, om jag ska säga något mer än hej… Oavsett vilket jag gör, känns det alltid efteråt som att jag gjorde fel. Om jag sade något så känns det alltid som att jag sade något dumt, om jag inte sade något så känns det som att jag borde ha gjort det.
Därför undviker jag helst folk så mycket som möjligt, vilket gör livet väldigt komplicerat och jobbigt. En del människor verkar ha svårt att hantera att någon beter sig som jag gör. Det kan göra ont när folk visar uppenbart ogillande, men jag har börjat vänja mig. Om jag däremot känner att en annan person tycker att det är jobbigt på samma sätt som jag, och inte heller vet vilket ben den ska stå på, då kan situationen bli nästintill outhärdlig.
2011-02-02
De där små sakerna som får en att se en ljusglimt i tillvaron, utan dem skulle jag nog lagt mig ner som förstenad för länge sedan. Jag skulle blivit som ett apatiskt flyktingbarn, kanske till och med skulle ha slutat att andas. De där små sakerna ger ändå bara en kort frist, som ett tillfälligt andningshål i ett hav täkt av svart, tjock, kvävande olja. De ger ingen äkta glädje, bara artificiell, som ett lyckopiller fast utan avtrubbning eller andra bieffekter.
Avtrubbad är jag på sätt och vis ändå, men istället för att alla känslor har trubbats av, som jag tror att de kan göras med piller, så är det bara de positiva känslorna som har dämpats och likställts. De negativa känslorna har därmed fått fritt spelrum och tenderar nu att kväva mig helt. Ibland känner jag för att måla hela världen Bow-Tie-rosa, alternativt ta livet av mig.
2011-02-03
Tusen kaniner, senildemens och blytyngder, det är jag i ett nötskal. Det vill säga den mer världsliga delen av mig.
Som nämnts tidigare så hoppar de tusen kaninerna åt lika många olika håll. Det visar sig i form av en otrolig rastlöshet och en oförmåga att fokusera på saker. Ju mer jag har att göra, desto oroligare blir kaninerna, och jag blir därmed mer ofokuserad och mer ineffektiv.
Senildemensen yttrar sig, naturligtvis, i form av ett otroligt dåligt minne. Inte ens roliga saker eller saker som känns riktigt viktiga för mig kan jag komma ihåg, än mindre saker som jag inte vill göra.
Blytyngderna sitter i mina armar och hindrar mig från att vara aktiv. Det jag helst gör är att bara sitta och titta eller tänka för mig själv. Att rita eller skriva brukar också gå bra om jag får sitta ned i lugn och ro. Däremot att resa mig upp för att göra något jag känner att jag borde göra, eller ännu värre måste göra, kan vara näst intill omöjligt. Då har jag femtio kilos blytyngder hängande i både armar och ben.
Vad jag än tar mig för, om jag så bara sitter och tänker, krävs det en aktiv ansträngning för att jag ska hålla mig fokuserad. Minsta lilla störningsmoment gör att en kanin vaknar och hoppar iväg i riktning mot det som stör. Att lyssna fokuserat, oavsett om det är till något intressant eller till något som inte är av minsta intresse, är något som jag bara inte kan göra. Det går inte om det inte är knäpptyst runt mig. Att läsa är ännu svårare.
Att passa tider och planera tider är också något som jag har svårt för, eftersom jag har väldigt dålig tidsuppfattning. Det gör mig ofta orolig och det hindrar mig från att vara en aktiv person. Allt detta gör livet oerhört svårt och komplicerat och ibland orkar jag inte vara jag, men vad har jag för val?
2011-02-04
Ibland hatar jag bara alla människor så jävla mycket!
Jag kan känna ibland att jag bara vill slå någon, vem som helst, eller till och med döda någon.
Jag kan känna sådant starkt hat mot människor att jag bara vill att alla ska försvinna. Jag orkar bara inte med folk ibland. Dessutom tycker jag ofta att människor är så fruktansvärt korkade och egocentriska. Människors beteenden och min egen obekvämlighet i andra människor närhet, förvandlar även mig till en total egoist.
Som jag skrev tidigare angående andra psykopatiska sidor hos mig själv, så är det mest oroväckande att de inte stör mig särskilt mycket. Det är på sätt och vis lite jobbigt att ha det som man hatar så mycket omkring sig hela tiden, men själva hatet kan ibland vara skönt och kännas befriande.
Jag vill bara vara ifred!