Min faster är underbar och bryr sej om vad det ska bli av mej. Hon gav mej idéen i helgen att jag borde bli präst. Själv så tycker jag att det är en brilliant idé, det tycker typ ingen annan. Igår sa jag det till en kompis och hon skratta åt det och sa kom igen om en månad för då har du ändrat dej, IGEN. Men jag vill verkligen bli präst, jag vill hjälpa ungdomar, jag vill göra någon skillnad. Bara för att jag byter intresse lite då ochdå så betyder det inte att jag är hopplös.
Nu i sommar så har jag jobbat på en häsingegård för tredje året i rad och jag fick göra något nytt, lära mej hur man blir guide. Det var det läskigaste jag gjort (har lite lätt extrem scenskräck) men jag kan nu. För 6 veckor sen visste jag inget om gården, nu vet jag rätt mycket. Och idag till ex så va det en tant som sa till mej att jag skulle be mina klasskompisars mammor komma dit så vi fick mer gäster.. Jag visste inte vad jag skulle säga, hon trodde jag va ca 14-15! Sen fick hon höra att det va jag som va guide och under hela turen så behandlade hon mej som ett barn. Lite dålig stil med tanke på att det va jag som höll nyckeln och inte hon! Efter fråga hon mej så snobbigt hon bara kunde, ”Hur gammal är du igentligen?” Och när jag sa att jag va 19 så såg hon förvånad ut!
Slutsattsen av allt är att:
Jag kanske byter intresse, jag kanske är lite överallt och ingenstans och jag kanske ser ung och dum ut, MEN FOLK KAN GE SEJ FAN PÅ ATT JAG HAR MER ATT SÄGA TILL OM ÄN DOM! Det är mitt liv och det är mitt jobb.