Blev lite mer sjukstuga i veckan. Ylle mådde inte helt bra i tisdags, men hade i alla fall ingen feber. Hon sov inte mycket under tisdagen och det berodde nog mycket på att jag själv kände mig hängig och inte hade så mycket krafter att aktivera henne. Något jag inte riktigt förstod innan jag fick barn var varför föräldrar som själva är sjuka ibland behöver ha en annan förälder eller anhörig för att hjälpa till att ta hand om barnet. Nu förstår jag. 🙂 Ville mest av allt bara sova under hela dagen, men det ville inte Ylle. Bara en kort sovning efter lunch!
Hon var en klängapa och en ståapa nästan hela dagen. Försöker man sätta henne, nästan närsomhelst, i vagnen, matsolen eller knät så sträcker hon bara ut benen och är helt förstelnad. Hon vill stå. Fick ha henne hängande vid soffan och soffbordet, det låter ju rätt så avslappnat om det inte hade varit för att hon inte har någon balans och för att hon helt plötsligt glömmer bort vad hon egentligen gjorde så jag behöver ha koll på henne hela tiden. Men ptja, hon behöver ju få öva upp sin balans, men inte när jag är sjuk. 🙂
Under onsdagen verkade Ylle må bara bra och jag mådde också bättre, men jag kände mig totalt matt i hela kroppen o kände mig svimfärdig om jag inte satte mig ner. Tog i alla fall in vagnen och eftersom hon helst har lite bakgrundsljud och slappnar av bättre av det så fixade jag i ordning i köket och satte på diskmaskinen, dröjde inte lång stund innan hon somnade. På eftermiddagen då hon började känna sig trött igen försökte jag återigen med vagnen. Men nu hade jag ju inte så mycket o plocka med så hon bökade mest runt och kunde inte komma till ro. Testade då appen ”Sleep baby sleep” och använde mig av ljud från livmodern. Det gick lika bra som diskmaskinen!
Kände mig lite inlåst efter att ha suttit hemma i två dagar så under torsdagen försökte jag mig på en promenad till Tuna Park trots att jag fortfarande inte mådde helt hundra. Emelie undrade om vi skulle mötas upp och ta en fika och jag kände att det kan jag väl orka med, men jag skulle nog ha stannat hemma. Det är lätt att vara efterklok! När vi kom hem så hoppade vi in i duschen. Ylle som så klart också ville stå i duschen fick stå en stund på locket till golvbrunnen och hon tyckte att det lät superkul när hon stampade på det. Lite senare när hon fick byta om pyjamas för kvällen, gick in och tvättade henne o borstade tänderna så satte jag mig på toalettstolen. Hon var direkt på toapappershållaren, tänkte att hon kan ju få stå på golvet o greja med den och la rullen vid sidan om. Då blev rullen mer intressant och hon ställde sig och trampade på den. Att man kan ha så mycket energi. 🙂
Märker ju att hon är inne i ett litet åskmoln som beskrivs av utvecklingsfaserna. Har ju faktiskt inte tidigare märkt av det så tydligt. Men de senaste veckorna så vaknar hon inte längre lika glad som tidigare och stubinen är något kortare då hon inte får göra det hon vill. Men självklart har hon sina glada stunder också. Tänker att åskmolnen ändå är bra, för då kanske hon utvecklas lite också och jag får hjälpa till bäst jag kan!
Det som är lite roligt är att jag märker att hon känner igen en hel del situationer och har börjat med lite egna återkommande beteenden!
Sätter man på en tröja så drar hon ut armen spikrakt på 2-3 sekunder för att typ hjälpa till. Hinner man inte med att få in armen i ärmen på den tiden så fortsätter hon hålla ut armen. Motsvarande så hjälper hon till att böja armen då tröjan ska av, men det måste gå SNABBT annars är hon inte på humör. Ibland hänger hon dock inte riktigt med på om tröjan ska på eller av så då kan det bli en tvärtom rörelse. Eftersom både jag och Greger insett att vi behöver vara lite snabba så har vi behövt planera påtagandet av den andra ärmen lite noggrannare så att det inte tar längre än 3 sekunder.
Sen är det väl det här klassiska att hon drar upp armarna, eller nä hon drar nog egentligen ut dom lite snett då hon vill komma upp. Eller så tar hon upp både armar och ben i luften och lägger sig på mage och ser glad och förväntansfull ut. Det är inte alltid hon gör så för att visa att hon vill upp. Ibland om hon sitter och äter och börjar tröttna eller är mätt så gnölar hon o skruvar på sig lite o då brukar jag fråga ”Vill du komma upp?” Då lyser hon upp som en glad sol och tar upp händerna.
När Greger kommer hem från jobbet så hör hon ju nyckeln i dörren o som med i princip alla ljud så undrar hon ju ”vad var det där?”. Jag brukar fråga ”Kommer pappa hem?” O då tittar hon lite, sen när han dyker upp så blir hon superglad. Det är så härligt o se! Samma sak om man fråga ”Var är pappa?” om hon är uppe i famnen, så vrider hon på huvudet och när hon får syn på honom och spritter till i hela kroppen o borrar ner huvudet i min bröstkorg och blir jätteglad.
Sen hon föddes har vi tagit D-dropparna vid skötbordet. Hon har fått 5 droppar i munnen, fråga mig inte varför jag inte har har använt en sked för det var ju väldigt svårt o pricka in dem i början men nu har hon lärt sig. Frågar ”Vill du ha D-droppar” och visar den gröna flaskan, då gapar hon jättestort, sen räknar jag till fem o tar en droppe i taget. Hon brukar inte göra någon särskild min efteråt, men hon är så snäll och krånglar liksom aldrig. Men det kommer ju komma protester det vet jag haha. Tids nog, så jag njuter nu!
O ja, jag vet att jag skriver alldeles för mycket. Men det är också för mig själv och ja jag tycker att det är så coolt att man kan märka hur hon lär sig saker.