En av Ylles absolut roligaste stunder på hotellet var den i hissen, att se sig själv i spegeln. Hon sken upp som en sol varje gång hon fick syn på sig själv och oss. Guldfiskminne som bebisen har så var det fruktansvärt roligt varenda gång o hon bara sprattlade med benen av lycka!
Något som också var jättekul på resan var att stirra ut människor fram till dess att de upptäckte henne och fick ögonkontakt. Då sken hon också upp som en sol och det var jättemånga som ville prata med henne. Kändes rätt så skönt då lilla Ylle kryll till o från varit väldigt skräckslagen och skrikit en hel del när folk varit för närgångna.
På Migrorestaurangen åt vi ofta mat och där man själv kunde vad man ville ha från en stor buffé och sedan betala ett kilopris. En dag när vi var där så bytte jag blöja på Ylva inne på toaletten. Då kom det fram en äldre dam och frågade Jana hur gammal Ylva var. ”Nästan 6 månader svarade Jana” o damen utbrast ”ooooh, so große”, eller hur man nu skriver på tyska. Det där med grammatik är ju inte riktigt min grej. Men hon tyckte i alla fall att Ylle såg så mycket äldre ut då hon är så stor. Sen frågade hon om min man också var lång och ptja är man 2 meter så är man ju onekligen rätt lång. Damen var i alla fall gullig. 🙂
På lördagen var det lite sämre väder, så jag, Greger och Ylle gick själva iväg till Einstein-museet. Först gick vi fel o hamnade på nåt vapen- och medaljmuseum. Inte jättekul. Men jaja. 🙂 Att gå på museum är väl generellt inte nåt jag tycker är jätteroligt, men man måste ju nörda ner sig lite, vara kulturella och följa Einsteins väg mot relativitetsteorin när chansen finns. Det var faktiskt rätt så fint och modernt!
Vi var färdiga hade klockan blivit 16:30 och vi insåg att snart skulle affärerna stänga och inte öppna förrän måndag morgon. När vi kom till Migro så var det fler som hade insett att nu var det dags att bunkra upp inför helgen! Det var kaosmycket folk i affären som slet i varorna som om det var självaste millenniumbuggen som lurade runt hörnet. Det färska brödet på hyllorna var helt slut och vakter stod och kontrollerade att inga nya kunder försökte ta sig in när klockan slog 17. Men folk hade god tid på sig att handla trots att butiken hade stängt och inte alls som i Sverige där flera meddelanden om att ”nu stänger affären om 15, 10 eller 5 minuter, vi vill faktiskt gå hem”.
När vi kom ut vid 17:30 började det tokregna. Vi fastnade under ett tak intill en spelman som sjöng ”No woman, no cry” falskt om och om igen. Efter en stund bestämde vi oss att trotsa regnet och springa mot spårvagnen som kom ganska snabbt inpå.