Färgade håret i lördags (finally, skönt!).
Men… vad är grejen?
Firsören frågade hur jag ville att hon fönade håret. Rakt sa jag. Spikrakt.
Skulle på stan sen, så planen var att gå direkt. Det kunde jag inte.
Rakt i hennes ögon var något helt annat.
”Jag fönar in lite volym”, sa hon. Jo, men det är ok tänkte jag, spikrakt, men ändå lite volym. Blir säkert jättefint.
Det blev det inte. Hon fönade iofs rakt, men ingen bena. Hon frågade om jag var nöjd. Det var jag – med färgen. På håret såg jag ut som en rysk hora. Det är sant. Som en j-a rysk hora. Jag ville inte att hon skulle gå loss igen, så jag betalade och försvann ut dörren. Vilka blickar jag fick. Det enda som fattades var att jag inte hade ett chokrosa läppstift. Jag sprang hem.
Sprang mitt eget Stockholm maraton kändes det som. För jag vill bara komma i mål – läs;hem.
Drog fram plattången och försökte desperat att rädda nån form av frisyr.
Lite bättre blev det. Hade inte tid att tvätta och göra om hela grejen.
Ska aldrig, verkligen aldrig tacka ja till lite volym.
Jag vill inte se ut som en rysk hora igen. Aldrig.
Såg nästan ut såhär