F-n vilken ångest jag fick i helgen. Riktig ångest. Mina Britney-biljetter var borta.
Jag tog på mig ansvaret att ta hand om Prinsessan Anna’s biljett – och min egen.. utan att ana konsekvenserna av detta ansvar.
Jag har ordning och reda – alltid. Eller tydligen inte.
En stor hög med papper hade samlats på mitt kylskåp, och eftersom jag försöker källsortera (klapp, klapp – stående ovationer tack) skulle jag städa undan denna hög i helgen.
”Det är ju bare en massa gamla tidningar”, tänkte jag när jag såg högen av skvallerblaskor. Skit, jag orkar inte kolla, har säkert läst alla. Släng skiten bara.
Min kära B tog med sig rubbet och gick mot närmsta återvinningsstation.
All of a sudden slog det mig. FAN – kuvertet med Brittan-biljetterna låg i en av alla dessa tidningar.
ALDRIG har jag sprungit ut dörren så snabbt. Jeg typ ramlade ner för trapporna, ut på gatan. Kolla höger. Kolla vänster. Ingen B. HELVETE.
Det var bara att gissa. Höger eller vänster? Det finns två ställen att gå till, och B brukar skoja till det och byta lite ibland. Jag litade på magkänslan. Sprang till höger. Motorväg. Rödljus. Det enda jag hörde i skallen var ”Rädda Brittan – död eller levande”
Över vägen nu. Lika hel. Puh. Ser B. Ser att jag ALDRIG hinner dit i tid. Han står med tidningshögen i handen. Redo att dumpa. Det är då jag hör mig själv (precis framför 78 människor på en uteservering):
NOOOOOOOOOOOOOOOOOoooooooooooooooooooo!!!!!!
Jag skriker så högt att ett litet barn blir tokrädd (sorry kiddo, men det är Brittan vi pratar om)
B tittar upp – han fattar. Han tittar på tidningarna och pekar. Jag skriker igen;
NOOOOOOOOooooooo – DOOOOOOOONOOOOOOT. . . . . . .
(ingen röst kvar vid det här laget – kondisträning kanske?)
Dramatiken fortsätter. Jag springer dit. Som ett desperat skvallertok bläddrar jag genom alla tidningarna. Där är kuvertet. Puuuuuuuhhhhh. Och biljetterna.
Jag sjukner ihop och börjar nästan gråta av lycka.
Det enda jag hör i bakgrunden är B’s röst…. ”Women….”