Vilka fina vänner jag har. Dom bästa.
Alla mina barndomsvänner bor kvar i Norge. Jag är den enda i gänget som en gång för många år sedan packade väskan och åkte iväg för att ”upptäcka” världen.
Sen kom jag helt enkelt aldrig tillbaks. Jag landade här, i Stockholm.
Jag har ett helt underbart liv. Jag har så fina männsikor omkring mig hela tiden.
Tyvärr har kontakten med gamla kompisgänget svalnat lite över åren.
Jeg tar min del av ansvaret. Det finns dock inga ursäkter för att vara dålig på att höra av sig. Så stressad är inte vardagen. Men det är lik förbannat det som har hänt. Jag har inte hört av mig så mycket.. och inte dem heller.
Vi har dock lagom koll på vad som händer i varandras liv, men den fina närheten vi en gång hade, den är kanske inte lika nära längre.
Jag tänker varje dag att nu ska jag ta tag i detta. Nu ska jag maila. Nu ska jag bli bättre. Nu ska jag ringa. Det blir med detta lilla ”nu”…
Helt tills imorse. En av mina bästa vänner upp genom åren har tydligen suttit och tänkt exakt samma sak. Men hon tog tag i det. Jag öppnade min mail imorse, och kände att jag blev helt tårögd över hennes fina ord.
Hon försökte inte heller komma med undanflykter till varför det blivit som det blivit. Det är så jag känner henne. Hon har inte ändrats. Hon är den samma.
Riktiga vänner finns där livet ut, även om man inte hörs varje dag!
Till alla mina vänner: Ni vet vilka ni är, och jag är oerhört stolt över att få vara en del av era liv. Ni betyder allt för mig! Love you people!
