Sitter i köket hemma hos mina föräldrar. Pappa gör hotellfrulle – lyx!
Nu tror jag att jag lugnat ner mig såpass mycket att jag kan berätta om resan hit.
Man tror (eller jag vet) att oftast är hur lätt som helst att åka från
Stockholm till Norge. Så j-a långt är det ju inte. Men det var tydligen
nåt så in i h-ete svårt för SAS denna gången.
Skulle flyga via Oslo. Till Bergen. Flyget försenat. Flyget ännu mer
försenat. Flyget tokförsenat. En man kommer ut. Flyget inställd. Mannen
springer och gömmer sig. Arga passagerare. Mycket arga. Alla springer.
Till samma kontor. Bittra gamla tanter som jobbat på SAS hela livet och
lite till ska boka om oss. Så bittra på livet som dessa tanter är
hoppas jag ta mig fan jag aldrig blir.
Ny biljett. Tillslut. Via Köpenhamn. Nästan ett litet leende kring min
mun. Vickan bor ju där. Hon med all the secret’s ni vet. I en hylla på
Köpenhamns flygplats. Inställda flyget blir min lycka känner jag. Jag skulle senare upptäcka att detta istället skulle bli min stora
besvikelse och orsaken till alla j-a problem.
Landat i Köpenhamn. Oj oj oj. 17 minuter på oss att hinna nästa kärra.
Vad i h-ete håller dom på med som bokar om oss med så små marginaler?
Inte fan finns det tid att handla Victoria’s hemligheter. Helvetes
jävla…. Ok. Jag kan inte annat än acceptera läget. Sen vill jag ju komma fram också. Inte sitta i Köpenhamn hela kvällen.
Springer till nästa flyg. Hinner precis. Landar i Bergen. Bagaget kommer. Jag har noga instruerat B om hur våran väska ser ut. Kommer ihåg förra gången. Inte tid för någon repris. B kommer tillbaka. Utan väska. WHAT? Ge mig min resväska för f-n. Nej. Inget mer bagage. Får på ny bege mig till den trevliga, inte alls bittra SAS personalen. Mannen är glad. Mycket glad. Så glad för att informera. Väskan ligger i Köpenhamn. Jag har inte tid med detta.
Väskan ska komma samma kväll. Det gör den.. inte. Självklart. Jag blir galen. Ringer till flygplasten. Inget svar. Öppet enligt deras hemsida. Inget svar.
Igår morse ringer ett pucko och talar om att jag måste vara hemma hela dagen. Väskan kommer. Han vet inte när. Stanna hemma bara.
Alltså – är du helt j-a blockad i huvudet? Ringer SAS igen. Får veta att jo- dom hade öppet till kl 24 kvällen innan, men efter kl 22 orkar dom inte svara telefonen.
GE HIT MIN RESVÄSKA. Jag börjar skrika. Inte helt. Men nästan. Jag behöver ju mina saker. Hon orkar inte med mig, och fixar så att väskan kommer inom en timme.
Det är alltså så det funkar. Man måste skrika till folk för att få hjälp. Jag brukar aldrig göra så (nästan aldrig), men nu har jag lärt mig – det är så dom vill ha det. På SAS iallafall.
Nu är allt bra. Det regnar lite, men det är varmt. Jag njuter av min lediga helg. Dricker bubbel. Självklart dricker jag bubbel. Livet är underbart 🙂
Så arg var jag. Som en bitter gammal SAS anställd.